Therese Loberg

Jag fick precis reda på att en kille i klassen över mig har valt att avsluta sitt liv. Han gick ut, ställde sig framför ett tåg och kom aldrig hem igen. Även om jag inte alls känner den här killen särskilt bra så är jag helt nollställd, helt paff. Jag har bara pratat med honom ett par gånger men varenda gång har han vart sprallig, full av liv.

 

Det var han i bildjournalistklassen som först tog kontakt med mig under nollningen, han frågade frågor och verkade uppriktigt intresserad av vad jag hade att säga. Han var en av dem som gjorde mig lite mindre nervös över att börja en helt ny skola i en helt ny stad.

 

Det gör så ont i mig att förstå hur dåligt han måste ha mått. Personen i mig som vill hjälpa folk är förbannad för att jag inte förstod det, att jag gått runt och levt mitt eget liv när någon runt om mig mår så pass dåligt. Förstår inte varför jag inte sträckte ut en hjälpande hand, varför jag inte såg det komma. Men vad hade jag kunnat göra, jag känner honom inte.

 

Livet är så otroligt orättvist. Varför får en del människor må så här dåligt, varför är det inte någon som sätter ner foten och säger: Nej!? Varför är det tillåtet?

 

Samtidigt som jag firade en av mina bästa kompisar på hennes födelsedag i ett hus på en ö precis vid vattnet. Skratt, leenden, fylla. Samtidigt som min mun började sluddra av alkoholen och jag var omringad av älskade vänner så stod han där vid tågspåret. Han stod där med så mycket ångest att han hade modet, modet att kasta sig rakt framför ett tåg och veta att allt kommer att ta slut. Ingen borde någonsin få ha det modet.

 

Hur ska man någonsin veta hur människor mår? Om en sån här kille som på utsidan verkade så otroligt glad egentligen går och bär på enbart mörker. Hur ska man någonsin kunna hjälpa?