Bildens själ
Jag brukade tycka att retusherade studiobilder var någonting lite extra, någonting som jag gärna vilade mina ögon på. Men sedan jag börjat plugga här uppe i Sundsvall så ser jag verkligen inte meningen med dem. Missförstå mig rätt. Det kan fortfarande vara så att man tappar andan när man tittar på en uppställd studiobild men då måste det verkligen vara någonting extra, något som man inte sett förut. Annars blir det lätt så själlöst, så fejk. Bilden lever inte.
Bilder där människor däremot gör saker de normalt skulle göra, i sin egen miljö. Människor som visar känslor just eftersom att de är så de känner på riktigt blir så mycket djupare. De tar tag i mig på ett helt annat sätt. Jag vet inte om det är inarbetat, en vanesak eller om jag helt enkelt bara ändrat uppfattning.
Jag vet att människor runt omkring mig inte uppskattar det här eftersom jag gärna tar bilder när de visar känslor, när de till exempel ler och skrattar. Jag älskar känslan i bilden men de kan tyvärr lätt klaga på att de inte känner sig så vackra på de bilderna.
Här är ett exempel på en sån bild jag menar. Är inte bilden underbar för att min lillebror och min mamma ser så otroligt lyckliga ut? Sen är det kanske inte den mest fagra bilden på någon av dem, men det är mänskligt
Kommentarer
Postat av: Louise
Det är sådana bilder som jag gillar och sådana bilder borde uppskattas mer. Men som du säger så är det många som tycker att de blir fula osv, lite synd! ^^
Svar:
ThereseLo
Trackback