Likt vågor sköljandes över mig.
Så var det dags för en trip down memory lane. Det är inte ens längesen och ändå knyter sig magen på mig när jag tittar tillbaka på bilder från LA. Jag längtar tillbaka så fruktansvärt mycket.
Längtar efter människorna, värmen, stämningen. Det kommer liksom skjölandes över mig som vågor, och ibland, då känns det faktiskt som att jag ska drunkna.
Min vackra vän Cornelia tog med mig upp på Runyon Canyon för att visa mig en typisk hike i LA. Vi tog oss upp precis innan solnedgång för att se solen sakta gå ner över LA. Det finns inte mycket som kan slå den upplevelsen.
Det som är så fantastiskt med LA är att det är en storstad men att det är så nära till berg och natur.
Josefine Larsson
I några dagar har jag varit tillbaka på BT. Fantastiskt roligt att vara tillbaka faktiskt. I går fick jag åka och träffa Josefine Larsson som ska ställa upp i motocross-VM.
Det var väldigt regnigt och med blöta fötter och blött hår kastade jag mig sedan i BT-bilen. Jag som redan höll på att bli sjuk har inte så mycket röst kvar nu. Men det var det värt.
Ingenting är över.
Steve Ogden med några av sina klienthundar. Steve har ett mobilt spa som kör runt i LA.
Det var en evighet sen jag var inne här, det är nästan så att jag glömt bort hur man bloggar. Sen jag kommit hem har jag inte velat blogga för då skulle allt kännas så på riktigt. Att jag lämnat Los Angeles, att jag tagit examen, att vår utställning plockats ner - Allt det skulle kännas så himla på riktigt. Även om jag skriver nu så låtsas jag att det inte är det. Ingenting är på riktigt. Ingenting är över.
Framtiden är liksom här och på samma sätt som den skrämmer mig får den mig också att hoppa lite upp och ner. För jag är förväntasfull och nyfiken på framtiden, det ska bli så otroligt roligt att se vart jag hamnar och hur jag kommer att tackla alla hinder. Samtidigt vet jag att branchen är tuff och att jag kommer få försöka hitta vägar inga andra tar. Men jag vill inte tänka tillbaka. För ingenting är över - det är här allt börjar.