Therese Loberg

 

I fredags när jag var på väg till min första fotning för projektet, stötte jag på den här mannen på Starbucks. Det första han sa till mig var att han bodde under D:et i Hollywoodskylten. Jag försöker att öppna upp mig lite mer här nere och inte bli rädd så fort någon pratar med mig och jag är glad för det, för vårt samtal visade sig bli väldigt intressant. 

 

Han kallades för Sonny och han hälsade på mig redan innan han gick in och köpte mat. När han kom ut frågade han ifall han kunde sätta sig med mig, lite vakande sa jag ja. Vi pratade om ytliga saker - vad han jobbar med och vad jag gjorde där. Han berättade för mig att LA är världens ensammaste stad, alla sitter i sina bilar, en och en eller tittar ner i sina mobiler istället för att umgås med varandra. Han vände sig om mot bilvägen och hytte med handen mot bilarna och började räkna för att jag skulle se att det aldrig satt fler än en person i en bil. Och det var så det var, på säkert 20 bilar var alla förare ensamma. 

 

Jag frågade om LA-borna var lyckliga, han skrattade och blev sen tyst. 

- Jag tror att de tror att de är lyckliga, men de är de inte, vi kan ju börja med att kolla med killen här bredvid. 

Han vände sig om för att fråga en ung kille som sitter fastklistrad vid sin dator, men han tycks inte se honom.

 

Dagen efter var det en äldre man som också ville berätta om det hårda klimatet för mig i LA. Jag satte mig på bussen och hade en lång kimono på mig. Han kom fram till mig och sa att jag nog skulle plocka upp den från golvet innan någon trampade på den. "Most people don't give a shit, sa han" och fortsatte sen mumla om annat.

 

Jag fick även reda på att Sonny skrivit en diktsamling om barena i LA och växt upp som bartender i de krokarna. Han var inte sen på att bjuda med mig till en av de kända klubbarna i LA samma kväll, men jag gick inte dit. I efterhand med lite googling har jag sett att han träffat Mötley Crue och fått personliga kommenterar från var och en i bandet. Så ja, jag har en bild på en person som träffat Mötley Crue. Coolt.

 

Två personer på kort tid, har alltså försökt berätta för mig hur hårt klimatet är i LA, man kan ju tycka att det borde skrämma bort mig. Istället ser jag möjligheterna i att träffa människor på det här sättet, jag får höra synpunkter jag aldrig skulle ha fått höra annars och träffa människor jag absolut aldrig skulle tagit kontakt med själv. Jag tycker det är ganska fint. Garanterat dessa stunder som lyser upp min tillvaro lite just nu. 

 

 Och juste, jag har ju kommit igång lite med mitt projekt, men det får ni se nästa gång.