When everything is pink
I dag svängde jag förbi Kungsträdgården innan jobbet. Vad ska man säga? Räcker ett ord? Kaos? Okej vi kör två ord. Fruktansvärt kaos.
Mycket selfies, många barn som tvingades sitta ner på marken mellan träden. En person låg och krälade på backen för att få den bästa bilden.
Man kan ju tänka sig att det är åt det hållet jag borde ha vänt kameran. Mja. Det gjorde jag inte. Jag orkade inte det.
Kungsträdgården på våren. Måste vara en av Stockholms absolut mest fotograferade ställen. Hur många bilder ser man inte därifrån på våren? Med dessa bilder i huvudet försökte jag göra något annorlunda. Vettefasen om jag lyckades med det.
Give me a sign
997. Så många vänner har jag just nu på Facebook. Ansikten som har passerat mig, personer som på något sätt gjort ett intryck på mig, flera har jag kanske bara träffat en gång. Ett fåtal har jag inte träffat alls.
Om 997 personer har valt att bli vän med mig på Facebook (självklart har ju jag också valt att bli vän med dem), tänk då hur många personer man passerar varje dag. Personer som jag kanske bara säger hej till och kanske aldrig mer ser igen.
Ibland kan jag bli blödig när jag tänker på hur många personer som en gång har stått mig nära, som känt mig utan och innan, som helt plötsligt inte känner mig längre, som blivit en i mängden.
När jag tänker på det sticker det till i hjärtat varenda gång. Jag vill ha kvar varenda en och jag vill ha kvar varenda nära relation, men jag vet att det inte kan vara så. Det är helt omöjligt. Men jag vill, jag vill prata minnen. Skratta tills mörkret säger att vi inte kan det längre.
Jag som person har väldigt svårt att fästa mig vid personer så när jag väl gjort det är det svårt att släppa taget. Det kanske verkar som att det är lätt för mig, men på insidan skriker varenda tanke, varenda minne, av smärta – när jag tänker tillbaka.
Tänker tillbaka på allt de som fått mig att fästa mig vid personen. Ibland inser jag det inte förrän allt är för sent. Jag inser inte hur mycket jag faktiskt lärt mig att tycka om en person och hur svårt det därför kommer att bli – att släppa taget.
"Like sunlight, sunset, we appear, we disappear. We are so important to some, but we are just passing through."
Det svåra att förstå – den saknaden
I december hände det som man aldrig vill ska hända, min morfar lämnade oss. En månad senare var det begravning och det var – och är – för mig väldigt svårt att ta in vad som faktiskt har hänt. Det var dags att säga hej då till min lilla morfar.
Begravningen ägde rum i Järfälla kyrka, samma kyrka som jag döpts i.
Vi kom dit innan alla andra och när sångaren började öva på sina sånger var det redan då, svårt att hålla tillbaka tårarna.
Min mamma och moster hade beställt ett stort rött hjärta av röda rosor, vilket var fantastiskt fint.
Jag kommer alltid minnas min morfar som den glada, busiga smålänningen han var. Hur han alltid skojade med mig och gav mig godis från Marabou.
Morfar <3
Det står där, så svart på vitt, men det finns ingenting i mig som kan förstå det. Det var så längesen jag såg hans glada ögon, så någonting inom mig tror att han fortfarande sitter kvar i sin gungstol i vårt blåa hus, i Påskallavik.
Efteråt gick vi till kyrkans lokal för att äta mat och fika.
Ännu ett tecken på att morfar är borta.
Efter en fantastiskt fin, men fruktansvärt sorglig begravning lämnade vi Järfälla kyrka och åkte mot mormor.
Snön började virvla ner nästan som i ett tecken.
Jag hade köpt med mig två rosa rosor, en till morfar och en till mormor.
Min moster och mamma trotsade snön och begav sig ut på kyrkogården.
Hej mormor! Här bredvid ligger morfar också nu för tiden, och som han sa när han mådde dåligt – han får äntligen vara med sin enda riktiga kärlek, min mormor. Jag saknar dig morfar!
Här är ett klipp från begravningen.