Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del 9
Det är helt otroligt hur lång tid det kan ta för mig att ta fram lite bilder. Det är nästan snart ett år sedan vi var på Mauritius. Det borde finnas en hejd på hur dålig man kan vara ibland. Men jag antar att livet liksom kommit emellan.
En morgon gav vi i alla fall oss ut mitt i ottan – för att djuphavsfiska. Jag tänkte nja, kan ju kanske vara kul. Det var typ A:s största dröm och han lyckades få med sig mina föräldrar och min moster och sambo.
Alla var skittrötta. Jag lovar att jag såg tröttare ut än mamma. Det positiva med att vara fotograf är att det liksom aldrig hamnar på mina bilder.
Jag dog lite av det fina ljuset. Alla andra var bara trötta.
Moster
A var i alla fall glad för att han skulle få se stora fiskar – förhoppningsvis.
Det var inte några fiskespön de hade på den här båten.
Mamma är inte den som säger nej till ett ögonblick i solen.
Inte moster heller. De brås väl på varandra.
Så plötsligt nappade det långt ute på havet. Inte bara en gång – utan två gånger SAMTIDIGT. Det var faktiskt lite spännande.
Upp kom en dorado, en väldigt populär fisk inom sportfiske. A hade tjatat om just den sortens fisk hela semestern.
En dorado har fantastiskt fina färger...
... som de tyvärr tappar när de dör. Vi fick två dorados och en gulfenad tonfisk. Alla såg väldigt ledsna ut redan från början. Alla var exalterade över att vi fick fisk, inga andra båtar som var ute fick det. Jag tyckte mer synd om fiskarna.
För första gången i mitt liv blev jag åksjuk. Var tvungen att sitta längst bak på en stol och titta ut över vattnet. Jag har aldrig någonsin varit på en båt som gungade så himla mycket. Man kan verkligen säga att det var öppet hav.
När vi åkte in till land fick alla posera stolt med fiskarna. Åker ser inte allt glad ut för sin fångst, men det var han.
Kommentarer
Trackback