Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del VIII
Black river gorges national park
Ni får helt enkelt stå ut med att min blogg har blivit en reseblogg. Mitt vardagsliv är inte hälften så kul att fotografera så det är såhär det får bli ett tag framöver. Nu har vi kommit till min absoluta favoritdag på hela semestern. Mamma hade sett ut en nationalpark på Mauritius som skulle vara fantastisk fin. Jag tror inte att jag ens hade kunnat tänka mig hur fint det är där. Parken heter Black river gorges national park och alla som någonsin åker till Mauritus måste åka dit, JA det är ett måste!
Parken består av snår och flera olika hikingtrails. Vi valde den som var 5 kilometer men i mellan åt begav vi oss in i djungeln med hopp om att kanske se några djur, vi hade hört att det finns papegojor och vilda apor. Grönska så långt ögat når – men inga djur.
Efter att vi inte gått alltför länge möts vi av den här utsikten. Jag hade inte ens fattat att vi var högt upp och var tvungen att dra efter andan eftersom utsikten var så fantastiskt vacker.
Jag förevigade mamma, pappa och A framför den fina utsikten och sedan vandrade vi vidare.
Som sagt, en utsikt som inte går av för hackor.
Vägen gick upp och ner och sanden var rödfärgad. Solen stekte på oss när den väl visade sig och flugorna surrade runt oss och bet mig faktiskt. Inte alls skönt. Aldrig varit med om förut.
Längs med vägen fick vi se flera vattenfall. Man hörde deras dån redan innan de kom i synfältet.
Grönska i alla ära – men blommor var inte jättevanligt längs med vägen.
Jag vet inte hur många fina utsiktspunkter det fanns längs med vägen, men de var många och jag såg till att suga in varenda en i huvudet så att jag kan minnas dem när livet känns lite tråkigt.
Dalar och toppar och berg. Det gick ju att se varför apor skulle trivas i den här parken men vi fick inte se någon när vi var där. Vi tror att vi hörde ljudet av dem men de visade sig aldrig trots att vi ställde oss tysta och stilla i minuter åt gången.
En av massor med utsiktspunkter.
Vi hade självklart med oss matsäck som vi mumsade på längs vägen.
Efter två och en halv kilomter kom vi fram till den absoluta utsiktspunkten....
... som inte heller den gick av för hackor.
Pappa och A satte upp varsin kamera och la lite mat som skulle locka fåglar på backen, de trodde att de skulle få en cool film men ingen fågel vågade sig nära.
Eftersom det inte var högsäsong när vi var på Mauritius så var vi ganska ensamna när vi promenerade i parken. Allt som hördes var fåglarnas kvitter och apornas läte långt borta. Fridfullt är det minsta ordet man kan använda.
Det här är sista bilden jag hann den här dagen för sedan dog min kamera. Så sjukt dålig planering av mig. Vi hade just besökt den vackraste platsen hittills på vår resa och när vi gick tillbaka och åkte hem skulle det visa sig att platserna vi åkte förbi var nästan ännu bättre. Jag har aldrig någonsin varit så ledsen över att jag inte hade en kamera. Som tur var fick jag låna pappas kamera och hans mobiltelefon. Så de bilderna kommer nästa gång. Håll utkik.
Kommentarer
Trackback