Regnbågarnas stad. Del III
Så har vi kommit till den där dagen då vi skulle bestiga det där berget som mamma pratat så gott om – som vi inte hade någon aning om var det berget vi sett dagen innan. Pappa och jag älskade det här fönstret. Man kunde liksom sitta och titta på folk vilket vi båda har lite som en hobby.
Det är dock inget vidare lätt att ta en bild på min pappi när han är medveten om det.
Så med glada steg tog vi oss till berget som heter Arthur's seat. Jag var den enda som tog med mig regnjacka, vilket skulle visa sig vara en riktig jackpot. Men det skulle ju inte regna, sa mamma.
Som ni ser förföljde mörka moln oss.
Det var lite som att solen och molnen slogs om vem som skulle vinna.
Det här är framsidan av berget och det var inte här vi gick upp.
Istället fortsatte vi längs en stig mot den riktiga toppen som man skulle kunna hika uppför. Vi var tvunga att stanna och ta några bilder på grund av fantastiskt fint.
På vägen till berget köpte min lillebror ett paraply – som han snart skulle vara väldigt glad över.
Rakt upp här fanns den första stigen man kunde ta för att komma upp till toppen. Att säga stig var en överdrift. Det var snarare stentrappsteg som satts i en brant backe. Mamma och pappa sa att vi absolut inte kunde ta oss upp där. Då träffade vi en snäll skotte som visade oss en bättre väg.
Den vägen var också brant emellan åt, men inte så att det inte gick att ta sig upp.
Mamma tyckte det var lite jobbigt att klättra uppåt.
Men hon blev desto gladare när hon insåg att vi faktiskt kom uppåt.
Regnovädret låg som en skugga över staden och vi förstod ganska snart att det var oundvikligt att det skulle nå oss. För första gången dansade färger i en båge.
Regnovädret fortsatte att slåss med solen men kom oroväckande nära.
Så här höll det på i den här staden. Spöregn, sol, spöregn, sol.
När vi nästan precis nått toppen kom det – regnet. Jag kurade in mig i min regnjacka och de andra blev aningen blöta.
Högst upp på toppen hade en hel radda av olika nationaliter av människor samlats. Även hundar skuttade glatt med den vackra utsikten.
Emellan åt slog solen igenom i det kalla regnet.
Lika snabbt som ovädret dragit in försvann det till någon annan stackare och solen hade vunnit.
Mamma och pappa ville börja gå neråt.
Men jag och Micke skuttade vidare.
Väl på vägen ner bjöd himlen ännu en gång på en regnbåge.
Till och med två regnbågar, om du tittar riktigt noga.
Men solskenet varade inte länge. På väg hem var det svårt att missa vad som höll på att hända igen.
Himlen liksom öppnade sig och för första gången den dagen var jag tvungen att låta kameran söka skydd. Vi alla blev så piskvåta att vi helt klart hade kunnat misstas för att ha badat i havet.
Efter ett varv för nya kläder på hotellet begav vi oss till ett fik som också sålde antikviteter.
Väl där kalades vi på riktigt goda scones.
Kommentarer
Trackback