Costa Rica, Del II
När vi planerade resan till Costa Rica var Manuel Antonio ett av de ställen vi visste att vi ville åka till. Här ligger en nationalpark som ska vara fullproppad av djur och om man promenerar ut till havet ska stranden vare en av Costa Ricas vackraste.
Så när vi vaknar upp vår andra dag i Costa Rica, vår första dag vid kusten, gör vi snabbt i ordning oss och beger oss till nationalparken. Vår entusiasm strålar runt om kring oss och svetten rinner längs med ryggen. Skillnaden på klimatet från natten i bergen är ännu en gång väldigt påtaglig. Ett tag tror jag att jag ska svettas bort.
Väl inne i parken struntar vi i en guide. Dagen innan får vi reda på att det är ganska lätt att stanna vid de andra grupperna och tjyvlyssna på vad de ser för typ av djur. Vi svänger in på en stig som lovar att man ska få se sengångare. Även om det är mycket folk i rullning omkring oss så är lugnet av naturen närvarande.
Det första djuret vi stöter på är något som ser ut som ett rådjur. Både jag och A stannar till. Vi förstår ingenting. Hade ingen aning om att den här typen av djur existerar i djungeln. Vi får senare reda på att den heter Vitsvansad rådjur/hjort (White tailed deer) och det här faktiskt är Costa Ricas nationaldjur. Arten pryder även en av landets sedlar.
Rådjuret verkar inte alls bry sig om oss och försvinner snart in bland stora löv och lummiga träd.
Vi ser våra första vrålapor långt in i djungeln och stannar sedan till vid den här filuren. Det är kanske svårt att se, men här får vi se vår allra första sengångare. I Costa Rica finns det två arter. Den här är en så kallad tretåig sengångare. Den andra är en tvåtåig. Jag lovar er att det kommer bilder på en sån variant inom en snar framtid.
Fåglarna kvittrar i våra öron och fler parkbesökare stannar och pekar på vår nya kompis. Sengångaren är inte alls så långsam som man tänka sig. Den klättrar neråt och snart ser vi den inte längre.
Efter en promenad i djungeln har värmen vunnit över oss och vi hittar stigen ut till stranden. Ljumna vindar smeker mitt ansikte.
De lummiga träden väller nästan över stranden och det turkosa vattnet svajar långsamt upp och ner på sanden.
Så snabbt jag kan slänger jag av mig mina blöta kläder och byter dem mot en trevligare variant av vått.
Solen fortsätter att lysa högt på himlen och ett sus hörs genom strandbesökarna. Jag tittar upp från min handduk och möts av en tvättbjörn. Dens ögon glittrar när solen möter dem och jag plockar genast upp kameran. De andra strandbesökarna är inte lika förtjusta. Man får inte glömma bort att många tycker att tvättbjörnar är skadedjur. Jag springer efter dem med kameran men andra människor hytter åt dem, viftar bort dem. Ser till att de försvinner.
Jag går jag ännu en gång och badar. Vattnets svalkar lika skönt.
Jag tittar upp mot A som också njuter i solen med stängda ögon. Då ser jag dem. Tvättbjörnarna. Inte bara en den här gången, utan flera. Smygande kommer de bakom honom. De verkar ha upptäckt att vi har väskan full med snacks. Jag säger till en början ingenting. Tycker att jag är lite rolig som inte gör det. Men när jag till slut inser att de inte kommer att vika undan ställer jag mig upp och skriker i panik.
A vaknar upp som slungad ur en tung dröm och precis när en av tvättbjörna kör ner sitt huvud i vår väska slår A runt om kring sig i luften. Men det händer ingenting. Tvättbjörnarna bryr sig inte.
Paniken i A:s ögon växer och han tar tag i vad han hittar. En tom petflaska. Ett lågt "doink" ljuder när den löst träffar tvättbjörnen.
Två stora ögon tittar förvånad upp ur väskan och truppen av tvättbjörnar lämnar oss. Lite synd, tycker jag.
Resten av tiden på stranden solar jag med ett öga öppet. Jag kan krama tvättbjörnen nästa gång den kommer, tänker jag.
Man kan lätt tänka sig att det borde vara mycket folk på den här stranden med tanke på den tryckande hettan. Men nepp, antalet besökare är precis lagom.
När vi efter någon timme bestämmer oss för att gå tillbaka in till vandringsstigen ser vi en drös med människor som står vid ett träd. Fleras kameror är i luften. Jag blir så exalterad över vad det ser att jag glömmer bort allt annat och springer dit.
Där uppe i trädet sitter den försa riktiga apan vi ser i det vilda. En vithuvad kapucinapa. De bredvid mig pekar, skrattar, tjuter av glädje av att vara så nära naturen.
När jag till slut kan slita mig från apan kommer jag på att jag förmodligen lämnade massa saker bakom mig. Mina gympaskor badar i havet. "Toppen", säger jag. Plockar upp dem, och traskar resten av vandringen i parken med blöta skor.
Väl inne i djungeln igen hör vi ett kraxande ljud. En färgglad fågel visar sig långt, långt in och vi inser att vi ser vår första Tucan. (Hade alldeles för dåligt objektiv för att fånga den bra på bild).
Vi står tysta ett tag men vandrar sedan vidare. De andra besökarna verkar ha hittat någon annanstans att vara för vi är nästan helt själva. Tyvärr lyser även vildlivet med sin frånvaro resten av vägen.
När vi bestämt oss för att gå därifrån händer det äntligen. Vid en rastplats där flera personer har satt sig för att fika och vila smyger sig en näsapa på oss. Näsapa är ett av de djuren jag verkligen har velat se så jag glömmer ännu en gång all vett och etikett och blir med ens en stalker till den här lilla filuren. Något som inte verkar helt uppskattat.
Näsapan verkar vara vän med en av tvättbjörnarna. De nosar på varandra innan den här tvättbjörnen klättrar upp i trädet. Löven darrar av den varma vinden. Tvättbjörnen verkar dela min känsla av att värmen tar på ens krafter.
Efter att näsapan övergett oss går vi mot utgången. Jag stannar för att fota små "Herr Nilsson-apor". Ni minns väl att Pippis apa såg ut precis så här och hette Herr Nilsson? De här aporna kallas för döskalleapor på grund av mönstret på deras ansikten. Jag känner hur någon annan stirrar på mig från en dunge mittemot.
Där är den igen. Hjorten/Rådjuret.
På väg tillbaka tar vi en drink med de supertrevliga kanadensiska tjejerna Kiera och Tia som vi träffat på hotellet dagen innan. Vi vaknar verkligen till efter den varma dagen eftersom det känns som att bartendern hällt hela romflaskan i våra glas.
På väg hem står solen längre ner på himlen och värmen har lagt sig en aning. Tia, jag, Kiera och A promenerar längs med strandpromenaden på väg tillbaka. De säger att de har någonting vi måste se när vi kommer tillbaka till hotellet.
Hela dagen har vi insupit naturen, blivit en med den. Vi har ingen aning om att dagens bästa upplevelse fortfarande ligger framför oss.
Kommentarer
Trackback