Sri Lanka, Del IIII: Hiriketiya
Så ännu en gång kastade vi in oss och alla våra grejer i en tuk-tuk för att ta oss längre söderut. Man kan ju tänka sig att vi borde ha vant oss vid trafiken vid det här laget – men det var svårt alltså. Och ja det var ett jädra tjat på henne om trafiken, tänker du nu, men jag kan inte säga det för många gånger. TRAFIK. SRI LANKA. HEMSKT!
Säkerheten på gatorna i det här landet är inte heller speciellt hög, så att säga. Föräldrarna har ofta på sig hjälm men av någon anledning har barnen det väldigt sällan på sig. Som här. Där en hel familj har lyckats tränga sig på en moped. Säg mig hur läng en familj skulle kunna köra så här i Sverige.
Men även den här gången kom vi faktiskt fram till Hiriketiya – helt oskadda. Vi pustade ut och efter ett smärre missöde på hotellet innehållandes kackelackor kastade vi oss ner på stranden.
Hiriketiya är en liten vik där surfingen ska vara en av den bästa i hela landet.
Vattnet var också det mest turkosa vi sett sedan vi kom till Sri Lanka. Däremot gjorde solen mycket och det var bara i vissa ljus vattnet verkligen slog igenom som klarblått.
A bara äger på allting hela tiden. Under tiden som jag fortfarande fumlade runt på brädan ägde han skiten ur alla andra och jag kände mig kass.
Här har ni ett exempel på att vattnet verkligen kunde vara slående turkost. Väldigt vackert. Den här synen kommer jag att bära med mig länge.
När vi tröttnat på surfingen (kroppen hade fått nog) gick vi på en liten upptäcksfärd runt viken.
Solen brände på, vinden fanns inte alls och efter så där en kvart kanske var vi tvunga att springa tillbaka. Det var för varmt. Som den svensk man är har man ju alltid något att klaga över. Så klart.
Från stranden såg jag plötsligt hur det ryckte till i träden. I ett lyckorus sprang jag dit, som ett barn. Jag förstod ju så klart att det bara fanns en anledning till att träden liksom rörde på sig – apor.
En del av dom var riktigt chockade över att se mig.
Under vissa tidpunkten på dagen intar lukten av bränt de små byarna. Här bränner man nämligen upp sina sopor.
Hundbild. Igen. Jag vet. Men titta på den här? Hur ont i hjärtat gör det? Alla vovvar vill väl ha kärlek och ett hem. Det har inte den här.
Vi spenderade bara två dagar i Hiriketiya. Det innebar att vi hade varit två veckor vid kusten – nu var det dags att åka innåt landet. Och det är där – det är där den vackraste delen av resan börjar. Håll i hatten.
Kommentarer
Trackback