Ernie
Som ett skönt break från alla hundar har vi fått besök av en liten katt som heter Ernie. Han tror sig tydligen bo hos oss också, vilket jag absolut inte har något emot.
De säger att Ernie är tjock och att han just nu bantar. Jag vet inte det jag. Tycker han ser ut som en helt vanlig katt. Varken tjockare eller smalare.
Just nu går projektet lite trögt. Jag vet inte riktigt vilket steg jag ska ta här näst och det känns som om jag inte gjort någonting vettigt. Fast jag vet ju att jag har det. I morgon ska jag åka till en kyrkogård för pets. Japp ni läste rätt. Vi får se hur det blir. Jag försöker få komma till ett katthotell också men det går sådär. Snart är det dock födelsedagskalas för en hund. Det ska bli spännande.
Griffith observatory
Här om dagen fick jag en idé från ingenstans att jag skulle åka upp på någon utsiktsplats för att se över LA. Jag valde Griffith Observatoriet?, När jag kom dit höll solen precis på att gå ned över staden och jag som älskar guldigt motljus dog lite inombord. Mitt hjärta skenade lite.
Dessvärre fanns det väldigt ont om parkeringsplats och jag hann aldrig ta mig ur bilen innan solen gått ner bakom bergen. Den hjärtesorgen.
Aw that's soooo cute
Att LA behandlar mig väl är en underdrift. Jag har det så himla bra här och jag undrar hur jag någonsin ska vilja åka hem. Jag tror inte ni förstår vad vädret gör med mitt humör. Jag är glad HELA tiden. Det kan ju även bero på att jag faktiskt gör någonting här som jag verkligen vill göra, men vädret också helt klart.
Jag älskar öppna människor, jag tycker det är helt fantastiskt. Hur människor som egentligen inte känner en annan person väl bara kan öppna upp sig och prata om helt personliga grejer. Jag tycker det är fint och jag önskar livet hade fler sådana stunder.
Inspiration här har jag massor utav. Hela LA får igång hela mitt huvud och det surrar på högvarv hela tiden. Det känns verkligen att LA är möjligheternas stad. Att vara omgiven av människor med höga ambitioner och entusiasm som kan tända lampor får igång hela mig. Jag har till och med fått inspiration till att skriva på min bok, det ni.
Bilderna här över är bara porträtt på ett par av hundarna från The Club Beverly Hills. Det är svårt det där med att visa bilder från projektet för jag vill ju inte visa bilder som kommer visas på vernissagen eller i reportaget. Vill ju att ni ska se dem för första gången då. Så puttenuttiga porträtt borde vara lugnt. Nästa vecka ska jag till en ranch med pool för husdjur och fota innuti ett mobilt spa. Ska även ta mod till mig att gå till de största, mest lyxiga hotellet här för husdjur. Hoppas de vill släppa in mig.
The loneliest city in the world
I fredags när jag var på väg till min första fotning för projektet, stötte jag på den här mannen på Starbucks. Det första han sa till mig var att han bodde under D:et i Hollywoodskylten. Jag försöker att öppna upp mig lite mer här nere och inte bli rädd så fort någon pratar med mig och jag är glad för det, för vårt samtal visade sig bli väldigt intressant.
Han kallades för Sonny och han hälsade på mig redan innan han gick in och köpte mat. När han kom ut frågade han ifall han kunde sätta sig med mig, lite vakande sa jag ja. Vi pratade om ytliga saker - vad han jobbar med och vad jag gjorde där. Han berättade för mig att LA är världens ensammaste stad, alla sitter i sina bilar, en och en eller tittar ner i sina mobiler istället för att umgås med varandra. Han vände sig om mot bilvägen och hytte med handen mot bilarna och började räkna för att jag skulle se att det aldrig satt fler än en person i en bil. Och det var så det var, på säkert 20 bilar var alla förare ensamma.
Jag frågade om LA-borna var lyckliga, han skrattade och blev sen tyst.
- Jag tror att de tror att de är lyckliga, men de är de inte, vi kan ju börja med att kolla med killen här bredvid.
Han vände sig om för att fråga en ung kille som sitter fastklistrad vid sin dator, men han tycks inte se honom.
Dagen efter var det en äldre man som också ville berätta om det hårda klimatet för mig i LA. Jag satte mig på bussen och hade en lång kimono på mig. Han kom fram till mig och sa att jag nog skulle plocka upp den från golvet innan någon trampade på den. "Most people don't give a shit, sa han" och fortsatte sen mumla om annat.
Jag fick även reda på att Sonny skrivit en diktsamling om barena i LA och växt upp som bartender i de krokarna. Han var inte sen på att bjuda med mig till en av de kända klubbarna i LA samma kväll, men jag gick inte dit. I efterhand med lite googling har jag sett att han träffat Mötley Crue och fått personliga kommenterar från var och en i bandet. Så ja, jag har en bild på en person som träffat Mötley Crue. Coolt.
Två personer på kort tid, har alltså försökt berätta för mig hur hårt klimatet är i LA, man kan ju tycka att det borde skrämma bort mig. Istället ser jag möjligheterna i att träffa människor på det här sättet, jag får höra synpunkter jag aldrig skulle ha fått höra annars och träffa människor jag absolut aldrig skulle tagit kontakt med själv. Jag tycker det är ganska fint. Garanterat dessa stunder som lyser upp min tillvaro lite just nu.
Och juste, jag har ju kommit igång lite med mitt projekt, men det får ni se nästa gång.
Santa Monica
Hittills kan jag väl inte säga att jag börjat med projektet utan jag har bara glidit runt och försökt att komma in i det kaliforniska livet. I dag kom jag äntligen iväg till Santa Monica för att känna lite på ljumna vindar och doppa fötterna i havet. Lite skit på linsen hade jag tydligen också. Aj då.
Det är fasen inte lätt att hitta busshållsplatser här alltså. Det finns huuuur många som helst att välja på. I går gick jag runt i en timme! för att hitta rätt busshållsplats men jag hittade den ärligt talat inte. Helt sjukt. Frustrerande ja.
Hur som helst var det helt fantastiskt att få komma till stranden. Jag tror att det var här någonstans jag verkligen insåg att jag är i Kalifornien igen. Det liksom slog mig som en smocka i ansiktet och tårar brände bakom mina ögonlock. Jag är så himla glad att jag fått chansen att åka hit igen. Det gör liksom ingenting att jag inte har någonting här länge, bara känslan av att vara här är för mig helt fantastisk. Självklart hade den varit ännu bättre om alla fina människor jag träffade här sist och var här, men det får bli en annan gång.
Jag har bara varit i Santa Monica en gång tidigare och det var när mina päron hälsade på mig. Det såg precis ut som jag mindes det och att bara gå runt där var för mig väldigt rogivande.
Människor här är så trevliga och sociala. Det fungerar liksom inte så att folk blir rädda om en random börjar prata med en, det är okej och jag gillar det. Vet inte hur många som bara efter de här dagarna bara börjat prata med mig bara sådär. Jag gillar det. Se vad osvensk jag låter.
Att bo någonstans där man hela tiden kan ha den här miljön fattar inte jag hur man skulle vilja byta bort. Jag träffade en amerikanare igår på target som berättade att han var uppväxt i LA och han jämt sa åt folk att inte komma hit. Han var trött på solen och ville hellre bo någonstans där det regnar mycket, jag skakade på huvudet och sa att han var knäpp.
Så i morgon tar alltså mitt projekt fart på riktigt, helt sjukt. Önska mig lycka till!
På plats i LA
Jaha, då var man framme i Los Angeles. Helt plöstligt blev allt så himla på riktigt. Herre jisses, hur ska detta gå?
Just nu sitter jag och är skittrött, det är ju 9 timmars tidsskillnad på här och hemma så min rytm just nu är ju helt ur bana. Här har ni grinden till lägenhetskomplexet där jag bor, fin grind för ett så sunkigt komplex.
I en del korsningar här i Westwood, där jag bor just nu, så liksom stannar hela trafiken när det blir grön gubbe. Alla går kors och tvärs, helt sjukt, men ganska bra faktiskt. Jag fattade ingenting först och gick över det ena övergångsstället som den laglydiga svensken jag är och stod fint och väntade på nästa tur. Sen såg jag ju att det faktiskt är ett övergångsställe i mitten av allt. Jättekonstigt.
Jag skulle ladda upp en bild på huset där jag bor också men det vill tydligen inte blogg.se. Det blev lite kaos dagen innan jag skulle åka. Jag märkte att boendet jag tänkt mig från början inte skulle fungera, så jag hamnade i en lägenhet precis vid UCLA med tre internationella studenter istället. Det fungerar ju bra det med. Saknar dock en gräsmatta.