Costa Rica, Del III
När vi lämnar stranden och kliver in genom träden till vårt hotell möter vi ett tjugotal små ögon som tittar skeptiskt på oss. Vi hade alltså gått en hel dag i Manuel Antonions nationalpark för att komma nära naturen. Det visar sig att vi inte hade behövt gå så långt.
Keira plockar fram en banan ur väskan och blir väldigt populär hos de små capuchinaporna. De springer längs med löven på marken, upp i träden bredvid henne. En vågar sig nära för henne, men i stället för att ta bananen drar den utan förvarning henne i håret. Hon ryggar tillbaka.
– Gör inte så. Mata dem inte.
En av de som jobbar på hotellet kommer fram, berättar att aporna lätt blir hårdhänta om de får se mat.
Aporna fortsätter att titta skeptiskt på oss och när bananen försvinner blir de aningen lugnare. Havet kluckar i bakgrunden och aporna tjattrar lugnt.
Jag vet inte riktigt hur länge jag står där men tillräckligt länge för att de ska börja göra sig till för min kamera. Det är nästan så att de posar.
Jag tittar på när de drar i varandra, biter i varandra, hänger upp och ner i svansarna och försöker putta ner varandra från träden.
Jag tittar på när de håller varandra i händerna.
Kvällsolen börjar ta sig igenom träden och påminner om att mörkret snart kan invadera.
En av aporna kommer hoppandes från hotellet. Han har snott två ägg och ingen ur personalen verkar ha märkt det. Men att balansera med ägg verkar inte helt lätt. Så fort den börjar klättra flyger äggen till marken. KRAS, säger det.
Jag sliter mig ifrån aporna när jag får höra att de i princip bor utanför vårt hotell. I stället går vi tillbaka till stranden för att lapa dagens sista sol. Människor går längs med stranden. Känner friheten. Tycker om varandra.
Kommentarer
Trackback