Therese Loberg

När jag tänker på surfing får jag ett larvigt smil på mina läppar. Det är verkligen hur kul som helst.

Idag fick vi försöka stå upp när vågorna kom. Satan var svårt det var, men fan så kul.

Det är klockan 7 på morgonen, därav att vi ser så trötta ut. Okej???

 

Det var länge sen jag var såhär trött fysiskt. Jag orkar knappt gå, än mindre lyfta armarna.

Surfingen igår tog verkligen slut på mig. Sen var det tennis, självklart var det boot camp på G. Toppen.
Började dagen idag med badminton.

Jag heter Therese och är numer en trött tjej.

Just nu känns det som om att jag har världens bästa människor omkring mig. Självklart saknar jag er där hemma, men människorna som jag har hittat här nere är så himla bra. Mina roomies, alla fina människor jag träffat den här terminen. Det känns som att det här kommer bli den bästa terminen någonsin.

Helgen har varit jävligt lång. På ett positiv sätt. Idag är det labor day i USA, vilket innebär att man slipper gå till skolan. Awesome.

Imorgon ska vi få surfa på riktigt för första gången. Ut och paddla på brädan är vad vi ska göra. Det ska bli roligt. Däremot kommer jag behöva gå upp mycket tidigare med tanke på att det säkerligen kommer ta en halvtimme att få på sig våtdräkten. Den är ju så jäkla tajt.

Jag har iaf köpt en alldeles egen våtdräkt, en grå/svart/turkos O'neill våtdräkt. Hoppas inte hajarna tror jag är en säl. Då blir jag ledsen....

Idag följde jag med Tessi och köpte skolböcker. När Tessi betalt ber hon mig att ta en påse så hon kan lägga ner sitt berg med böcker. Hon släpper ner de tunga böckerna med en lättad suck.

Lättnaden håller inte i sig speciellt länge. Under en sekund har botten på påsen gett vika och Tessis böcker slår med ett brak till marken. Bakom oss står en i personalen och skrattar som en skrattmås. Även jag skrattar ända ur Bookstoren och lite längre. Tessi däremot verkade inte lika underhålld. Det är tydligen inget roligt att lägga flera hundra dollar på böcker och sen håller inte ens påsarna för dess tyngd..

 

Jag lever, det är säkert. Jag har bara inte haft något internet. Men nu har vi äntligen internet. Tid tog det, men finally.

Jag är framme i Santa Barbara, har varit i ungefär en och en halv vecka. Självklart känns det som jag har varit här för alltid, som vanligt när jag åker någonstans. När jag kom hem till Sverige i somras så kändes det som om jag aldrig hade åkt, exakt känns det nu när jag är tillbaka här.

Finns en del att uppdatera om. Första veckan i skolan har gått. En hel vecka av att skämma ut sig själv.
1. Fått ställa sig upp inför hela klassen i varje ämne och berätta om vem man är och varför man är där.
2. Fick prata in i en kamera på tennisen om vem man är och därefter spelas in när man tafatt försöker träffa 6 bollar skjutna av en tennismaskin.
3. Fick så fint reda på att jag måste ha tre solouppträdanden i min sångklass. Vi får välja på 10 olika låtar vilket den enda låten jag vet vilken den är är Amazing Grace. Lagom enkelt. Vad fan har jag gett mig in på?

En bild från min photolektion

 

Det är verkligen jobbat att behöva lämna alla i flera månader igen. Jag förstår verkligen dom som valde att stanna över sommaren. Dom slipper ju säga hejdå till sina nära och kära två gånger.

Det är verkligen inte det att jag inte vill åka tillbaka utan det är mer åt det hållet att jag vill att alla underbara människor ska följa med mig och alltid finnas vid min sida så jag slipper sakna dom. Men det går ju inte, det vet jag ju. Tiden kommer gå fort. Svish kommer det säga och sen är jag tillbaka med mitt pick och pack på arlanda.

Santa Barbara

Asroligt att ens lillebror lämnar en med ett stort berg av disk och ett ostädat hus precis innan föräldrarna kommer hem från en två veckors semester. Fint. Tack för hjälpen brorsan.

Jag är för trött för att resa på mig, för trött för att vila, för trött för att sova, för trött för att sträcka mig efter fjärkontrollen, för trött för att dra ner rullgardinen som jag inte har.

... Med detta vill jag alltså säga att jag inte sov särskilt bra eller särskilt länge inatt.

Men Josefin är och förblir bäst, det är huvudsaken.

Nu har jag bytt lite utseende på bloggen. Det är verkligen inte klart och ser för det mesta för taskigt ut. Men men. Något måste göras för att jag ska vilja blogga. Förstår inte hur jag kan vara så katastrofalt dålig på det.
Jag som en dag ska försöka göra en kariärr genom att skriva. Duktig tjej.

Det är fyra dagar kvar tills jag åker tillbaka till USA igen. 4 Dagar. Herregud. Fy

Bland det värsta jag vet är när nära vänner skaffar pojk eller flickvän och så helt plötsligt ser man inte röken av dem, jag hatar när hela bilden av en "nära" vän raseras och man får se en sida av en person man helst hade missat.

När man var yngre hände det ofta, nästan alltid. Ens vänner skaffade pojkvän eller flickvän och försvann helt plötsligt helt totalt ur ens sociala nätverk. På något vis är det mer förståeligt. Man visste inte bättre.

När man börjar närma sig äldre år så tycker inte jag det är okej längre. Det är inte bara för vännernas skull, det är även för sitt eget och förhållandets välmående. Det går inte att låsa in sig och bara umgås med en person. Den sociala människan som vi alla har inom oss kommer till slut sträcka ut en hand och långsamt kväva kärleken och det förhållandet som existerat. Det kommer att komma ikapp en.

Jag tänker inte bara på min besvikelse som växt inom mig när jag förstått hur enkelt du kastat iväg vår vänskap. Jag är oerhört glad för att du är lycklig och har hittat något du fastnat för. Kom bara ihåg. Det kommer att komma ikapp er, den dagen är även den dagen du inser att du inte har några vänner kvar, inte en enda...

På jobbet så har vi som en stor lampa där flugor och insekter möter sin död.
Jag undrar varför flygande insekter dras till ljus, kan det vara för att de hela tiden letar efter himlen?

- Kolla Stig, Jag ser ljuset, jag ser ljuset, kanske säger dom det när dom förväntansfullt flyger mot ljuset.

Jobbigt bara att just det ljuset vi har på vårt jobb innebär en säker död. En knastrande, smattrande, brinnande död.

Det här måste nog vara den längsta oplanerade bloggpausen jag någonsin haft. Förlåt. Jag är förjävlig på att blogga ibland. Men det blir så lätt när jag har för mycket att skriva. Jag vet inte vart jag ska börja, från vilket håll mina tankar ska ner i ord.

Min dator har pajat, pajat som i att hela skärmen har gått sönder, pajat som i att det kostar mer att reparera skärmen istället för att köpa en ny. Surt.

Så häromdagen när jag kom hem från jobbet så ligger det en kartong på min säng. Det visar sig att jag har världens bästa föräldrar. Dom har köpt mig en ny dator. En ny liten söt, blå sak. Toppen. Tack <3

Så nu har jag kanske lite mer lust att blogga, förhoppningsvis. Ska försöka. Lovar.

Här har ni min nya söta sak.

Jag har gillat idag. Gillat idag jävligt mycket. Ville aldrig att den ska ta slut. Så härligt att det äntligen verkar vara sommar i Sverige, (ska jag säga som inte haft vinter sen i januari),  hah.

Men sommar i Sverige är ju inte samma sak som sommar utomlands, så är det ju bara. Svensk sommar är något underbarare, något vackrare. Det är något speciellt med gröna björkar som svajar i vinden, gröna ängar med de mest oexotiska blommorna du kan hitta och det är något speciellt med att se solen gå ner och smeka sin skugga i en spegelblank, lugn sjö.

Att vara hemma har jag verkligen delade meningar om. Det är helt underbart. På alla sätt och vis.
Men efter att ha levt så tätt inpå 9 andra tjejer i ett halvår så är det jävligt svårt att vänja sig vid att vara ensam.

Det var helt klart lättare att vänja sig vid mycket folk än vad det är att vänja sig vid ensamhet. Blö.
Och jag antar att det inte finns någon där ute som friviligt vill umgås med mig alla vakna tider på dygnet. Nej..
Det skulle inte jag heller vilja ;)

Det får helt enkelt bli social rehab. Det kliar i hela kroppen. Jag sitter typ och rullar tummarna och sprätter med benen. Jag har helt glömt bort hur man umgås med sig själv. Har för mig att tid med sig själv brukar vara trevligt och skönt. Jag kommer fan inte ihåg hur man får till den känslan. Japp. Social Rehab var det ja...

 

Uppdatering från en inte lika jetlagad Therese: Det är fan askul att vara hemma. Som jag längtat!

Här sitter jag och äter mackor med himmelskt goda,färska jordgubbar på, den lyxen har ni inte allt hemma i Sverige.

Efter min lektion idag vid 5 så är det helg. Jippie yeye. Ja, hade väl egentligen inte så mkt att skriva...

Nu ska jag ner till parken en stund för att sola och bli lite brun.

Ledsen för de senaste lite flummiga, djupa och confusing inläggen. Jag försöker bara komma in lite i kreativt och djupt skrivande...

Måste säga att det går sådär...