Kanalerna och broarnas stad, dag 1
Jag har länge velat åka till Venedig. Så när vi satt där uppe i luften och tittade ner, alldeles förväntansfulla så var så glad jag kan bli.
När vi väl landat i ett fuktigt, hett Venedig var vi tvugna att gå igenom en väldigt lång tunnel för att ta oss till deras egna transportmedel - Båtbussen.
När vi hade gått i 10 minuter och svetten rann om oss så kom vi fram till Venedigs motsvarighet till Sveriges busshållsplats - båtbusshållsplatsen
Båten åkte in i en vik där alla hus var ruffiga och fönstren sönderslagna, jag kunde inte låta bli att undra vart vi hade kommit. Jag blev livrädd för att personalen på båten skulle ropa ut att det var där vi skulle gå av, att det var där vi skulle bo. Till min lättnad tuffade båten vidare och min andan som satt i halsen åkte lugnt ner i magen igen.
Väl framme på Lido, en ö lite utanför Venedig möttes vi av den mest vackra solnedgång
Restaurangerna var fullproppade av folk medan vi sprang gata upp och gata ner för att hitta vårt hotell. En gumma ledde oss åt fel håll. Tillslut hittade vi en annan italiensk tant som inte kunde någon engelska alls, med hjälp av teckenspråk och några ord förstod hon tillslut vad vi ville och vi fick snällt följa efter henne fram till vårt hotell.
När vi efter många om och men hittat vårt hotell gick vi sedan ut för att hitta någonstans att äta. Jag åt min första italienska pizza någonsin och jisses vilken fröjd för magen. För att citera Gustav i Svensson, Svensson. "Är magen glad, är människan glad" När jag gick och la mig den kvällen var jag jävligt glad.
Like a virgin
Om jag fick välja att leva på ett annat årtionde så skulle jag alla gånger välja 80-talet. Pudelrockarna och den glada musikens tid. Jag älskar modet de hade då. Stort hår, korta tröjor, höga byxor, mycket accessoarer. Kolla bara hur Madonna rockade 80-talet.
Världen är ingen vacker plats
Jag fick precis reda på att en kille i klassen över mig har valt att avsluta sitt liv. Han gick ut, ställde sig framför ett tåg och kom aldrig hem igen. Även om jag inte alls känner den här killen särskilt bra så är jag helt nollställd, helt paff. Jag har bara pratat med honom ett par gånger men varenda gång har han vart sprallig, full av liv.
Det var han i bildjournalistklassen som först tog kontakt med mig under nollningen, han frågade frågor och verkade uppriktigt intresserad av vad jag hade att säga. Han var en av dem som gjorde mig lite mindre nervös över att börja en helt ny skola i en helt ny stad.
Det gör så ont i mig att förstå hur dåligt han måste ha mått. Personen i mig som vill hjälpa folk är förbannad för att jag inte förstod det, att jag gått runt och levt mitt eget liv när någon runt om mig mår så pass dåligt. Förstår inte varför jag inte sträckte ut en hjälpande hand, varför jag inte såg det komma. Men vad hade jag kunnat göra, jag känner honom inte.
Livet är så otroligt orättvist. Varför får en del människor må så här dåligt, varför är det inte någon som sätter ner foten och säger: Nej!? Varför är det tillåtet?
Samtidigt som jag firade en av mina bästa kompisar på hennes födelsedag i ett hus på en ö precis vid vattnet. Skratt, leenden, fylla. Samtidigt som min mun började sluddra av alkoholen och jag var omringad av älskade vänner så stod han där vid tågspåret. Han stod där med så mycket ångest att han hade modet, modet att kasta sig rakt framför ett tåg och veta att allt kommer att ta slut. Ingen borde någonsin få ha det modet.
Hur ska man någonsin veta hur människor mår? Om en sån här kille som på utsidan verkade så otroligt glad egentligen går och bär på enbart mörker. Hur ska man någonsin kunna hjälpa?
Jag kan inte påstå att jag kände dig men du är helt klart en person jag aldrig kommer glömma. Du satte spår i mig genom att ta emot mig väl på nollningen men också genom ditt arbete. Du var en person jag beundrade för många saker och jag ångrar att jag aldrig sa det till dig. Förhoppningsvis kanske du läser det här och förstår att världen inte riktigt kommer bli den samma utan dig. Jag skickar all min kärlek till dig, dina vänner och familj och hoppas att du mår bättre vartän du är. Mest hoppas jag att du är någonstans där du skrattar konstant och har fått de du inte verkade ha - frid.
Grattis Tessie!
Idag fyller världens bästa Tessie 24 år. Igår firade vi henne med dunder och brak på Muskö. Det bjöds på grillat, bål och tårta. Solen sken starkare än någonsin och vi blötte ner oss genom att åka ring efter båten. När solen gått ner över ön lekte vi burken och återupplevde gamla amerikanska minnen via beerpong och flipcup. Livet kan egentligen inte bli så mycket bättre än så. Varför är det inte sommar varje årstid?
Where the trapped animal lives part II
Where the trapped animal lives part I
Jag är inte snabb på att lägga upp bilder, ändå har jag inte gjort något speciellt direkt de senaste dagarna eftersom jag varit lite forever alone. Alla vänner har vart upptagna eller bortresta, pojkvännen har jobbat. Ändå har jag inte tagit tag i bilder, lat tjej. Hur som helst så kommer här en bildbomb med bilder från när jag och A var på Skansen. Alla borde besöka Skansen. Superfint och supermysigt.
