Therese Loberg

Jag blir så otroligt ledsen när folk inte vågar stå för vem de är. För vad de är. Varför ska man skämmas? För vem ska man skämmas? Är folk verkligen vänner om de inte accepterar en precis så som man är?

 

Jag minns så väl när vi var unga. Vi var dumma. Vi brydde oss inte om någonting i världen.

 

Du skulle vara rebellisk, inte bry sig om några konsekvenser. Du var ute till sent på kvällarna fastän dina föräldrar strängt förbjudit dig att komma hem för sent, allt bara för att få åka moppe utan hjälm med någon som fick ditt kärlekskranka tonårshjärta att slå dubbla slag.

 

Du hade kommit på ett sätt att sitta inne på msn hela nätterna även fast dina föräldrar stängt av internet. Du var alltid steget före. Allt för att du ville prata med pojken med guldiga lockar som mjukt böjde sig runt hans öron.

 

Allt var så oskyldigt. Du satt bak på hans moped trots att du hatade hur du luktade efter en tur, allt för att få vara nära honom. Du passade på att hålla lite extra hårt runt hans midja, passade på att kolla lite extra på honom i backspeglarna. På sin höjd höll ni handen och du var lyckligast i världen.

 

Vad hände? Vart kom all press, fylla och misstag in?

 

 

 

I have often dreamed
Of a far-off place
Where a hero's welcome
Will be waiting for me
Where the crowds will cheer
When they see my face
And a voice keeps saying
This is where I'm meant to be

I'll be there someday
I can go the distance
I will find my way
If I can be strong
I know ev'ry mile
Will be worth my while

 

Det blev tydligen en oplanerad bloggpaus och jag känner hur det verkligen pirrar i fingrarna av längtan att få skriva ner någonting. Det enda problemet är att jag inte riktigt vet vad.

Jul och nyår har vart helt underbara, men också ganska påfrestande psykiskt och fysiskt. Det är alltid så otroligt skönt att komma hem. Varje gång jag kommer till Stockholm så känner jag mig lite som en flyttfågel som kommit hem.

 

Nu är jag tillbaka i Sundsvall och det känns riktigt bra förutom det faktum att vi har tenta imorgon, på en lördag!?!?! Kommer bli världens kortaste helg. Blö. Men med tenta kommer också tentafest och då kan man ju faktiskt inte klaga. Då ska jag fira eller sörja, hoppas självklart på det första.

 

Värdelöst inlägg men nu vet ni tappra krigare som går in på min blogg varje dag trots att jag inte uppdaterar, nu vet ni att jag lever.

 

Jag ser din mun röra sig, du tittar på mig, du berättar något. Jag skrattar. Jag vet att det är här jag ska skratta. Det ser jag på dig. Dina ögon glittrar och de ler som bara du kan.

Dina läppar fortsätter att röra på sig, dina ögon fortsätter glittra. Jag hummar, håller med dig, nickar, ler.

 

Sanningen är att jag inte hör någonting av det du säger. Mina öron har helt tappat sin förmåga och allt jag hör är toner långt borta. Allt som snurrar i mitt huvud är du. Du är så vacker att du gör mig alldeles berusad, snurrig och irrationell.

 

- Så, tycker du att jag ska bjuda ut henne?

 

Du blir tyst i och med den frågan. Jag slungas fort tillbaka till verkligheten, vaknar ur min trans. Du tittar på mig, spänner blicken i min. Jag blir torr i munnen. Min insida skriker "NEJ, NEJ, NEJ,NEJ. Jag sitter ju här, jag är perfekt för dig"

 

När salivet åter funnit sin väg till min mun hör jag mig själv säga "Ja, gör det. Ni skulle vara perfekta för varandra".

 

Jag slår fort ner blicken, vill inte att du ska se smärtan i mina ögon. Jag hatar mig själv för det jag nyss sagt. Hatar mig själv för min feghet, för att jag inte kan stå upp för det jag vill och det jag känner.

 

Jag känner din blick bränna på mig och jag tittar långsamt upp. Jag möter dina ögon, de ögon som aldrig kommer bli mina, de ögon som aldrig kommer se mig på det sättet som jag ser på dig.

 

Din hand stryker långsamt över min axel, din blick och huvud viker åt sidan. Bara snudden av din beröring får just den delen av min axel att kännas som att den just börjat brinna.

 

"Men om jag inte vill det, tänk om det finns någon jag hellre skulle vilja vara med?" Du vänder tillbaka ditt huvud och spänner dina ögon i mina. Likt blixtar utsöndrar dina ögon energi. Det är nästan så att jag vill sträcka upp handen och ta på spänningen i luften.

 

"Det är du, det har alltid varit du"

Jag kan inte tro mina öron. Dina ögon visar någonting jag aldrig någonsin lagt märke till förut. Någon slags nervositet men huvudsakligen brinnande lågor. Jag vill ingenting hellre än att brinna med dig.

 

Din hand smyger sig sakta tillbaka på min axel, den glider obemärkt upp till mitt ansikte, vilar tillslut ömt på min kind. Jag blir alldeles snurrig av din beröring, är rädd att jag ska trilla omkull.

 

Det sista jag ser innan dina läppar möter mina är dina vackra, gröna ögon som sakta sluts. Mina läppar har aldrig någonsin känts så känsliga, aldrig känts så hungriga. Trodde aldrig att du någonsin skulle känna likadant. Trodde aldrig att du vara så nära mig som vi är just nu.

 

Mörkret sänker sig, gatulamporna kastar siluetter på vägen. Vi står kvar, omfamnar varandra. Äntligen! Äntligen får vi brinna tillsammans.

 

Har du tänkt på det här med hur folk kan förändras i dina ögon? Hur de kan förbättras?

Jag tänker inte bara på insidan utan även på ytan.

 

Jag kan för första gången lägga en blick på en person som jag inte alls tycker ser så speciell ut. Men desto närmre man kommer personen och desto djupare man dyker i dens personlighet så tänds helt plöstligt något slags glitter i ögonen på personen.

 

Drag som inte alls var så speciellt attraktiva blir helt plötsligt något du kommer på dig själv med att gå runt och tänka på. Personen förändras självklart inte i utseendet, utan bilden av personen gör det. Till och med till den graden att det skulle kunna vara två helt olika människor.

 

Tyvärr gäller det här även till det andra hållet med. Det händer att mina ögon fastnar vid en person. Fastnar vid dens vackra drag, de höga kindbenen, kanske den raka näsan. Helheten av en snygg person helt enkelt.

Så kommer man närmre, man dyker djupare men hittar bara egoism, arrogans och ytlighet.

 

Det tar ett tag men sen helt plötsligt försvinner det där skenet som fick dig att fastna från början. Ansiktsdragen liksom flyter ihop. Det som var så vackert tycks bortblåst och du står kvar och undrar hur du en gång tänkte. Hur din syn kunde ha så fel.

 

Det är kanske en klyscha att säga att det är insidan som räknas, men för det är det ingen lögn. Man kan absolut fånga människor med ett vackert yttre men för att fortsätta vara vacker i någon annans ögon - Då krävs det mycket mer än så.

 

De säger att man inte ska ångra saker man gör utan de saker man aldrig gjorde. Jag vet att det är så, men ibland får man faktiskt ångra saker. När saker är dumma och poänglösa, då får man ångra sig. Det gör jag. Jag ångrar mig. 

 

 

 

Julen, den närmar sig med stormsteg. Rätt som det är sitter jag väl hemma i vår aprikosfärgade soffa, känner lukten av Irish Coffe och har precis dött av skratt till min lillebrors försök till att spela årets tomte. Snart kollar jag väl ut genom fönstret och ser ledsna, hängande träd och blad helt utan snötäcke. Med eller utan snö så längtar jag redan dit. För få högtider är ju så mysiga som just julen. Det kan inget väder i världen ta ifrån mig.

En liten bild från ett torg i Sundsvall. Var meningen att jag skulle fota en skoluppgift men jag blir ju så lätt distraherad.

 

 

En liten övning om ögonblick