Therese Loberg

 

I helgen har jag kramats med mina bästa, firat en överraskad Elle, dansat fossingarna av mig till Swedish House Mafia och spenderat en dag på Fotomässan. Jag har sett fram emot den här helgen så otroligt mycket så nu när den är över känns det faktiskt ganska tomt. Helgen liksom sprang iväg. Jag hann inte reflektera utan helt plötsligt var den bara över. Nu blir det att hitta nästa milstolpe att se fram emot, nästa ögonblick att tagga till..

 

 

 

Jag är så otroligt pepp inför helgen. Träffa alla mina underbra vänner och familj hemma i Sthlm, gå på Fotomässan och även Fotografiska om vi hinner. Som ännu ett guldkorn så ska vi se Swedish House Mafia. Bästa, bästa. Kommer bli en toppenhelg. Vill ha helg NU, NU, NU, NU!

 

Otroligt värdelöst inlägg jag vet. Så jag bjuder på något som får mig att le istället.

Igår var en sån där kväll när alla var ledsna. Inte kul alls. Trots att jag hade min turklänning på mig så gick det åt fanders. Varenda gång jag har haft på mig den så har jag alltid haft megaroligt och det har hänt de mest oväntade sakerna. Jag antar att den inte fungerar inte Sundsvall, eller så har den bara helt enkelt tappat magin.

 

Hur som helst så slutade kvällen i tårar från flera olika hörn. Jag hatar att se folk jag tycker om ledsna. Det måste vara bland det värsta som finns.

 

Vi på mittunivesitets journalistutbildningar är fortfarande i full fart med nollning. Igår hade vi darenight som helt klart var den roligaste kvällen. Vi delades in i lag, fick en lista med olika otyg och poäng. Sen skulle vi ut och genomföra dessa. På denna lista fanns uppmaningar som att posa som en av de alla färggranna drakarna vi har på stan, låna en generals overall och klappa en levande häst. Det gick väldigt bra för oss men det räckte tyvärr bara till en tredje plats. Men men, huvudsaken var att vi hade det roligt.

 

Idag var det ölympiska spelen, jag tyckte det lät alldeles för mycket som en ölhävartävling för att jag skulle känna mig taggad till att gå. Ikväll är det dock fest hos en kille i min klass och även kåren har öppet, jag är pepp faktiskt. Ska bli riktigt kul.

 

 

Igår var det svinkallt och alla dares var utomhus så jag fick inviga min fina pälsväst för detta året.

 

Jag borde egentligen göra iordning mig för nollning vid det här laget, men jag orkar inte. Det känns verkligen att man inte är 18 längre. Man tror inte det. Ni tror säkert att jag skojar men jag gör inte det. Känner mig helt slut dagen efter en festkväll. Det tar i princip hela dagen efter för att jag ska komma igen. Vi har nollning i en och en halv vecka till så jag tror att jag tar lite ledigt. Man får det.

 

Idag på vår föreläsning om journalistikens grunder så kom det in en kille och skrek "är det ni som är de nya journalisterna"?

Alla vände sig såklart om och spände blicken i honom. Killen började gorma om att regeringen var korrupt, att våra lärare var opålitliga och att allt vi gjorde på facebook, alla sms vi skickade var synliga.

Det hann gå många tankar i mitt huvud medan killen pratade. Allt ifrån att det var icensatt, att han faktiskt menade allvar och att det kanske var nollning cirkulerade i mitt huvud. När killen sen fint blivit utledd ur klassrummet så får ju vi självklart veta att allt var icensatt, att vi sen på 20 minuter skulle skriva ihop en artikel om det som precis hade hänt. Rolig grej att vara med om. Hoppas mittuniversitetet bjuder på fler sådana här överraskningar.

 

Hej mina kompisar. Long time, no seen. Har tyvärr inte haft något internet. Har försökt tjuva lite på andras men det har inte alltid gått.

 

Nu befinner jag mig iaf uppe i Sundsvall. Jag tycker jag har flyttat till Norrland men det tycker tydligen inte de som kommer ännu längre uppifrån.

 

I måndags hade vi introduktion till utbildningen. När lärarna pratade och visade kursplanen så rös jag av välbehag. Det är verkligen det här jag vill göra. Jag känner att jag har hamnat så himla rätt. Det är en otroligt skön känsla. Jag har ju varit så vilse. Har inte vetat om jag skulle stå på vänster eller höger ben, vart totalt förvirrad. Idag kan jag med lättnad säga att jag äntligen har hittat hem.

 

Sundsvall är en otroligt fin stad med gamla byggnader och stora torg. Det finns också allt man någonsin skulle tänkas behöva. Jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har fått den här chansen och jag planerar att ta vara på den så gott jag bara kan.

 

Bildjournalistik -12En sneakpeak på en del av mitt rum

 

Jag vill också vara  i Karlshamn på nollning... Så det så... Man kan tydligen inte alltid få som man vill..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Imorse vaknade jag i tårar, helt förkrossad. En av de bästa känslorna måste i detta fallet vara när man inser att de händelserna man är förtvivlad över aldrig tog plats, aldrig hände. Att allt bara var en dröm...

 

 

Tanken var att jag skulle blogga. Jag har massor att skriva om men jag får inte ut det på rätt sätt. Det blir bara dåligt så jag struntar i detta och återkommer senare eller imorgon istället. Förlåt.

 

 

 

Idag har vart en oerhört bra dag. Lite mys med got mat på Vapiano med fint sällskap, lite koll i stan och för att sedan avsluta med god middag på en mongolisk restaurant. Inte helt fel.

 

Kan inte förstå att jag snart börjar ny skola. Igen. Helt sjukt. Detta är tredje gången på tre år som jag börjar om helt från noll. Jag är både upprymd och helt jävla skräckslagen.

 

I Karlshamn håller nollningen på för fullt och jag är mer än bitter att jag inte kan vara med. Jag hade verkligen velat det, men man kan ju inte få allt. Kan inte äta kakan och ha den samtidigt. Tyvärr...

 

Det verkar som att sommaren helt plötsligt tog slut. Ni som var ute idag måste känt hur kylan bet en i kinderna. Hösten är verkligen påväg. Jag är inte riktigt redo. Vill fortfarande ha sommar. Vill känna ljumna vindar mot mitt ansikte. Inte redo för vantar och halsduk ännu.

 

Jag ska egentligen inte klaga för om jag tittar tillbaka på den här sommaren så har den verkligen varit helt underbar. Det känns som att jag verkligen hunnit med att göra mycket saker och hela tiden haft otroligt fina människor runt omkring mig. Jag har lärt känna nya, härliga människor men även tappat gamla vänner. Förstått vad folk egentligen går för. Jag antar det är livets karusell. Situationer förändras, människor förändras. Det är bara så det är.

 

 

Jag kollade nyss på filmen LOL, ni vet Miley Cyrus nya film. Jag är verkligen inget fan av henne men hennes nya film var faktiskt riktigt mysig. I filmen så spelas Mileys kärlek av en kille som heter Douglas Booth och jag är helt lost. Han är ju så perfekt. Till och med näsan är perfekt. Ultimata killen. Synd att man inte bor i USA längre...

 

Douglas Booth

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ganska lustigt. Man spenderar livet åt att ignorera och avvisa människor som faktiskt tycker om en för att man är för upptagen att jaga efter de som inte vill ha en.

 

 

Vet att jag är lite efter men fan vad jag skulle vilja ha dessa skor.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Hur jag ska bete mig. Vad jag borde göra. Jag vet ju vad jag vill men just nu känns allt så osäkert.

 

I helgen var jag i Karlshamn. Mestadels för att på riktigt ta allt mitt pick och pack och säga hejdå till alla de människor jag delat mitt liv med i ett år nu. Jag kan inte säga att det var enkelt. Tårkanalerna höll på att explodera ett flertal gånger och jag tror inte riktigt att jag förstått hur mycket livet i Karlshamn har betytt för mig.

 

Det är med tunga steg och tung tanke jag förbereder mig för att flytta till Sundsvall. Jag vet att det är det bästa för mig, jag vet det är det jag vill. Ändå är det något som tar emot.

 

Att bygga upp ett nytt liv igen, för tredje gången känns roligt men mest skrämmande. Tankar som att ingen kommer gilla en cirkulerar ännu en gång i huvudet på mig, att denna utbildningen också kommer vara fel.

 

Jag tror jag kommit i någon liten svacka som jag förmodligen snart kommer komma ur. Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Förhoppningsvis blir det här den sista utbildningen jag någonsin börjar på, och förhoppningsvis så fullföljer jag den också. Men man vet aldrig, man kan aldrig vara säker...

 

 

 

När det kommer till komplicerade människor så har min bägare runnit över. Jag vet att jag själv kan vara komplicerad ibland men efter allt drama som har följt mig har jag bestämt mig för att försöka bli så okomplicerad människa som möjligt. Jag vet att jag ibland kan säga saker fast jag egentligen menar tvärt om, detta ska jag sluta med. Jag ska stå på mig och säga exakt vad jag menar och vad jag tycker.

 

Jag ska sluta spela spel, jag ska berätta exakt vad jag känner och jag ska springa långa vägar när jag möter människor som tar mer energi än vad de ger.

 

Jag orkar liksom inte längre. Hela kroppen skriker stopp. Jag är trött på att bli besviken, jag är trött på att tro mer om folk än vad man borde. Jag ska aldrig mer förvänta mig något av människor någonsin igen.

 

 

Linne: Zara. Örhängen: Style By Tyra

 

 

Att handla på ebay är otroligt roligt, detta fina skal till min samsung kommer därifrån