Therese Loberg

Ja det kanske är dags för ett vettigt inlägg som alla andra förutom jag själv också förstår. Som ni märker använder jag bloggen lite för att bearbeta saker och få ut det ur mitt system.

Igår var det juldagen vilket firades med finbesök från Smålands yviga skogar och stor fest. Planen var Café Opera men när vi kom dit så drog jag andan. Tror aldrig jag sett så mycket folk utanför en klubb NÅGONSIN. Det var helt groteskt. Myror i en myrstack hade inte en chans alltså, dem var så många fler! Så vi gav ganska fort upp den idén.

Vinden(en taxi) förde oss sedan till söder, där hittade vi massor med festglada människor och det blev en jätte lyckad kväll.

Men sen hände något på vägen hem. Jag hamnade helt plötsligt i gullmarsplan fastän det var meningen att jag skulle till slussen. Väl i gullmarsplan tänkte jag att det måste ju vara vettigt att ta tåget som går på andra sidan tillbaka, tänkte aldrig en sekund på att det kanske inte var så. Så det blev att vänta 20 minuter tills det tåget kom.

Det tog mig tre stationer att inse att jag hade åkt åt hel håll. IGEN! När jag insåg mitt snedsteg så slängde jag mig av vid nästa station. Där hittade jag en skylt med "Sandsborg". Ja så kan det gå. Nästa tåg in till stan gick om en halv timme. Jag ringde taxi. Taxin åkte fel. Min mobil dog. Jag kan ju säga att det var ett stort FUCK MY LIFE moment där ett tag.

Där stod jag, i Sandsborg, helt vilsen. Helt ensam. Ingen mobil telefon och den enda människan som sågs till var hon som satt i biljettluckan. Jag kände mig verkligen inte alls stor då.

Jag lyckades tillslut rangla hem, ramlade innanför dörren runt 6 tror jag. Inte alls lika bitter som jag borde vara. Idag är det ganska roligt till och med. Men det var det inte igår. Igår var det helt brutalt, jävla hemskt!

Det har precis varit julafton och jag hade inte velat något hellre än att höra av från dig. Drömmen hade varit ett sms där det stod att du hade gjort fel. Jag väntar förjäves. Hatar dessa känslor.

Jag låter ju så himla deppig. Det är jag faktiskt inte. Det är bara vissa delar i mitt liv som är upp och ner just nu. Delar som liksom kom smygande utan att jag märkte det, sen sa det bara pang en dag och så var allt kaos.

Men jag är inte bitter, det ska man inte vara. Jag försöker tänka på allt positivt. Jag har en riktig chans jag borde göra allt jag kan av här nere i Blekinge. Istället för att fokusera på allt dåligt och jobbigt borde jag fokusera på allt bra. Som att jag har träffat jätte mycket fina människor här nere, att jag faktiskt får hålla på med roliga saker i skolan.

Allt vi lär oss känns inte alltid så relevant men man får se det från den ljusa sidan ; jag lär mig ju faktiskt saker som kanske är bra att kunna i framtiden.

Jag är inte bitter, det ska man inte vara.

Förväntningar och hopp är någonting jag inte har en bra relation till. Man blir nästan alltid besviken. Jag brukar alltid försöka att tränga undan känslan av hopp, men ibland når den ytan och kan inte riktigt trängas undan även fast tankarna är brutala. Krossat hopp är en av de värsta känslorna jag vet. Man ska inte hoppas. Det gör bara ont.

Lekte lite med nya ljushållaren jag köpte här om veckan.

Juste, en positiv sak. Söta teodora i min klass har kanske ordnat så att jag får skriva en krönika i skoltidningen om att plugga utomlands. Jag blev jätte glad, det skulle vara sjukt kul. Som jag har saknat att få skriva krönikor.

Jag tänkte ta tag i det här nu. Ta tag i det här och bli stabil. Detta är inte ok. Jag är en bra bit på vägen. Det svåraste är gjort, nu är det bara att vänja sig. Winning!

Vet inte vad jag borde skriva, vet inte vad jag borde säga. Allt är tomt, jag borde känna mer, borde vara förtvivlad. Men jag har stängt av - Numb.

Jag är en sån person aldrig försöker låta mig stoppas av rädsla. Jag försöker alltid göra det jag vet är rädd även fast jag så rädd att jag håller på att smälla av. Jag har flyttat tvärs över hela jorden, jag har försälskat mig i surfing fast jag flera gånger var helt övertygad om att jag skulle drunkna.

Jag fastnar sällan för folk så när jag väl gör det är jag beredd att kämpa för att ha kvar dem i mitt liv.

Därför blir jag så brutalt frustrerad när jag träffar människor som är för fega för sitt egna bästa. För mig är det nog höjden av frustration. Man vill bara ta tag i människan och skaka den tills lite vett fyller dens kropp. Men det går ju liksom inte. Man kan inte göra någonting om man själv inte vågar eller vill. Det är som att försöka hitta slutet på en cirkel. Totalt omöjligt.

Att förstöra för sig själv genom att vara feg måste vara det värsta man kan göra mot sig själv. Är det verkligen meningen att man ska sitta i sina pensionärsår på hemmet och ångra sig och tänka "tänk om jag hade vågat"?

När jag ligger på min dödsbädd är det viktigaste för mig att jag känner att jag alltid vågade. Att jag känner att jag aldrig lät bli att göra någonting jag ville för att jag var rädd. Att jag alltid krossade rädslan.

Allt är verkligen upp och ner. Jag vill bara fly, men jag vet inte vart. Vet inte vart jag slipper allt. Just nu känns mitt rum som ett fängelse. Jag har ingen annanstans att ta vägen. Varenda gång mitt liv börjar se ljust ut så hittar jag något att dra ner rullgardinen med. Jag förstår inte, vareviga gång.

Jag blir så fruktansvärt arg, mitt blod bubblar innuti. Varför får jag aldrig vara glad och nöjd? Varför är de val jag väljer att ta nästan alltid dem fel valen. Varför fortsätter jag ta den svåra vägen som leder till total kaos när jag kan välja att ta den enkla? Jag förstår inte, vareviga gång.

Jag tror jag valt alla fel i mitt liv. Varför säger ödet åt mig att var här när det är helt fel? Allt är fel! Precis allt. Har träffat så mycket bra människor men allt känns fel. Vad finns det för mening? Vad gör jag här? Vad är detta för steg? Varför kunde ödet inte låta mig hoppa över detta? Vad ska detta vara bra för? Förstår inte. Inte alls. Jag saknar josefin. Önskar hon vore där alltid. Hon är så lik mig att jag blir kär i henne.... Jag saknar henne so bad. Där är något som är ödet: Att vi är vänner, att vi är bästa vänner!

Jag förstår inte vad ödet har för konstiga hinder åt en ibland. Varför, varför, varför? Varför kan inte allting bara vara som en dans på rosor? Varför kan inte allting bara ordnas med en liten putt? Sjukt vad dålig karma jag måste ha. Helt otroligt....