Therese Loberg

Tydligen har jag tappat lusten till det här med fotografi. Eller inte att ta bilderna utan att redigera dem. Har jättemycket fina bilder som bara ligger och väntar på att sminkas till lite, men det känns inget roligt. Bu, behöver väl kanske en liten paus just från det. Det finns väl kanske en gräns på hur mycket foto ens liv kan handla om. 

En har jag iaf lyckats få fram, enbart för att jag dör sötdöden lite. Däremot finns det ännu sötare som kommer någon annan gång när jag har lust. Ni får titta på den här så länge. 

 

Det är så mycket om människor runt omkring en som man inte vet. När jag sitter här har jag brutit ihop minst en gång under dagen, men det är ingen som ser det på mig. Det är ingen som vet att jag är så känslig som jag kan vara ibland, att tårar ofta bränner under mina ögonlock även fast de inte borde göra det.

 

Så vad är det om människor man ser varje dag, men som man ändå inte känner, i alla fall inte på riktigt, som man inte vet?

Damen som välkomnar dig i entrén varje dag kanske gråter sig till sömns varje natt. Mannen du brukar handla av på ICA kanske inte står ut med sig själv, kanske enbart tänker på sätt så han ska slippa finnas. 

 

Det är ingenting av det här som syns utanpå. Människan får aldrig bryta ihop, måste alltid visa sig stark, det spelar ingen roll i vilket sammanhang.

Ibland önskar jag att det var lite mer okej, inte lika tabu, att för en gångs skull bara kunna strunta i att visa sig stark. Att det går att bryta ihop och ingen skulle se på en som svag, ingen skulle tänka "herregud vad hon är känslig".

Fast hur hade det sett ut? Om vi alla gick runt och bröt ihop överallt. Jag vet inte, men vi skulle garanterat vara lyckligare. 

 

För dagen sitter jag på BTs lokalredaktion i Kinna och jobbar som reporter. Det slog mig alldeles nyss hur livet kan ta en vändning bara sådär. För ett år sen hade jag ingen aning om att jag skulle spendera så här mycket tid i Borås, än mindre i Kinna och Svenljunga. Två orter som jag knappt ens hört namnet på innan.

 

Hade jag fått det berättat för mig för ett år sen hade jag kanske rynkat på näsan och tänkt "nä fyfan". Men det är inget fy fan här heller. Jobbet jag har just nu är fantastiskt, att få komma ut och träffa människor och få uppleva saker inte mångra andra får samtidigt som du får betalt för det. Det är inte fy skam alltså. Och Borås är jättemysigt.

 

Så nu sitter jag här i Kinna, en ort som inte är alltför stor. Lugnet ligger över redaktionen och allt ljud jag kan urskilja är trafiken som åker förbi utanför de stora fönstren. Jag gillar att skriva, älskar att skriva! och det är otroligt roligt att faktiskt få pröva på det på riktigt. Jag är väldigt ringrostig, men man måste ju börja någonstans.

 

 

I helgen var jag och Josefin på Håkans spelning på Ullevi. Det finns inte så mycket som kan sammanfatta den spelningen förutom eufori. Det var fantastiskt. Vi började dagen på en restaurant på avenyn och hamnade bredvid ett göteborgspar. Josefin drog skämt om tunnelbanor och möttes av tystnad. Awkward. Sen gick vi vidare till en park (typ) som också låg precis vid avenyn. Där njöt vi av solen och drack några glas rosé. Det är bra när man kan röra på sig lite som möjligt. 

 

Hemma i Segeltorp för en veckas semester. Den här terminen har vart bland de bästa i mitt liv, jag har lärt mig så oerhört mycket, fått känna på hur det är att ha ett jobb jag verkligen gillar och träffat så oehört mycket intressanta människor. Samtidigt känner jag hur slut jag är och att allt som hänt verkligen inte har hunnit sjunka in. Det kommer liksom som en våg som sköljer över en nu när jag fått några dagars distans. Jag har liksom inte haft tid att andas.