Therese Loberg

Taylor Momsen har sjukt cool stil. Lite väl vågad kanske men jag kan inte göra något annat än att älska den. Hade jag varit hon hade jag lätt också gått runt klädd så där. Nu är jag ju mig själv och en sån stil skulle ju tyvärr inte passa sig.

Snart drar jag till värmare breddgrader, till karibien, Aruba. Det ska bli alldeles förträffligt. Känns som att jag är lite i behov av att komma iväg en stund. Jag kollade precis priserna om jag skulle vilja ringa hem när jag är där. 22 KRONOR I MINUTEN! Det blir nog till att ta med sig datorn och fortsätta min tajta vänskap med programmet skype. Världens bästa program.

Vem fan är villig att betala 22 kronor i minuten? Det är ju hundra spänn för ett 4 minuters samtal. Undrar när världen ska komma lite längre i utveckligen så det blir samma pris över hela världen för att ringa och smsa. Det vore något. Eller varför inte gratis. Det vore verkligen något...

Vad fan hände med det fina vädret? Från hoppfullt solsken till dystert REGN?, vad hände där? Ja jag vet inte riktigt vad jag tycker. Med regn försvinner snön. Regn tyder på att det inte är minusgrader. Jag kanske borde dra lite på munnen ändå för att det regnade idag...

Jag har tänkt på en sak, fan vad skönt det måste vara att vara osocial. Att kunna sitta hemma en lördagkväll när alla ens vänner är ute och festar och flänger utan att känna ångest. Jag kan inte det. När det händer saker vill jag alltid vara med. Jag funderar alltid på vad jag ska göra här näst. Jag gillar inte att vara ensam för länge. Sån är jag. Synd att jag inte hade lite ensamvarg gener i mig. Att umgås med roliga människor är det bästa jag vet. Alla gånger.

Musiktips: (För er som gillar metal skulle jag tro. Jag har själv jävligt svårt för metal men jag tycker till och med att den här låten är bra)

Ja okej då, jag ska förösöka bättra mig, jag är värdelös på att blogga. Vet inte riktigt hur ofta jag har konstaterat det i den här bloggen men här kommer iaf ett till konstaterande.

I helgen är det Josefins födelsedag vilket innebär att en liten del av Huddinge tar sitt pick och pack för att gå på galej I Karlstad. Det ska bli himla festligt. Självklart var snön dock tvungen att komma i dag. Inte bara lite snö utan den liksom vräker ner vilket inte alls är ett bra tecken för transportmedlet jag tänkte ta dit: tåget.
Men jag hoppas med allt jag är och äger att det slutat snöa imorgon.

Jag går runt i smyg och är lite avundsjuka på asiatiska människor. Asiatiska människor som ser bra ut ser ofta alldeles för bra ut, alla har olika åsikter men det tycker jag.

Så var det fredag idag igen. Satan vad tiden springer iväg, även fast man inte gör något nyttigt. Så idag blir det jobb mellan 14-20.20 och imorgon blir det också jobb så det resulterar väl i en väldigt lugn fredagskväll. Jag funderar på att ha en vit helg. Det vore nästan lite trevligt, men även tråkigt såklart.

Just nu känner jag mig ganska förvirrad. Förvirrad som person, förvirrad på vad jag vill göra med mitt liv. Det är så svårt. Det vore trevligt att ha något att se fram emot. I mars åker jag till Aruba i två veckor, det ska bli asbra, men det är ju bara två veckor. Jag vill ha någonting som varar längre att se fram emot. Hm.

Aruba strand

 

Jag satt och kollade lite på mina bilder från Santa Barbara och kom på mig själv med att få ont i magen. Det liksom vred till och det kändes som min mage vändes ut och in. Jag saknar Santa Barbara, jag gör verkligen det. Men konstigt vore väl annars antar jag...

Jag saknar att se stranden nedanför skolan, saknar se de svajande palmerna. Jag saknar att prata engelska, jag saknar undervisning på engelska. Jag saknar vår fina, fina lägenhet med stor walk-in-closet, jag saknar att bo tillsammans med kompisar. Jag saknar att kunna ligga vid poolen en solig dag, jag saknar att sitta i bubbelpoolen en kall kväll. Jag saknar alla underbara människor jag träffade. Jag saknar att bo på paradiset på jorden.

Jag är ingen elak person, jag brukar jämt få problem med att jag har för svårt att säga nej och att jag gärna sätter andras behov framför mina egna. Därför är det ganska lustigt att du ser mig som djävulen själv.

Jag blir inte lätt irriterad, det tar mycket för att jag ens ska skriva ett sånt här inlägg. Men jag blir totalt tokig på dig.
Jag är inte djävulen. Det är du och ditt tankesätt som får dig att må dåligt, inte jag. Jag är ärlig. Jag berättar sanningen men du vägrar lyssna. Du lyssnar på orden som ekar innuti ditt huvud istället för orden som kommer ur min mun. Orden som är sanningen.

Allting hade inte behövt vara såhär svårt om inte du krånglade till allt så fruktansvärt. Om du inte gjorde småsten till stora bumlingar.

Jag tycker så otroligt mycket om dig som vän, men jag antar att det är svårt att vara vänner om inte båda parter vet hur man beter sig som en vän, om en fortfarande hänger kvar i stadiet då det var lite mer än vänskap.

Jag ber om ursäkt om jag sårade dig för !femtielfte! gången, det är ingenting jag hade intentionen att göra. Jag tror dock att det som sårar dig mest är det som finns innuti dig. Hade du lagt ner tanken på dig och mig som något annat än vänner hade du aldrig någonsin behövt bli sårad av mina handlingar igen.

Jag vill avsluta med att du vet att jag tycker om dig som människa, att jag vill att vi ska kunna vara människor. Jag vill också sluta med att jag vet att det här inlägget kanske inte är det bästa att skriva men när du skriver att jag är elak känner jag att jag måste få försvara mig.

Du ber mig att försöka se det här från din sida, jag säger samma sak. Snälla försök se det här från min sida. Jag blir totalt GALEN på den här situationen!!!!!!!!

Varför ska allting vara så förbannat svårt? Varför finns velighet? Det finns så himla många varför och inte riktigt lika många svar. Jag vet att det här kommer sluta illa, att det är jag som kommer bli sårad i slutändan. Det är alltid så...

 

Så sa det smack, kras. Precis det jag förstod att det skulle göra.

Jag vill inte spendera ett halvår med att göra ingenting. Men jag vill inte heller jobba, vill inte fastna här. Ett halvår känns alldeles för lång tid. Vill inte stanna på samma ställe. Vill göra någonting roligt, men samtidigt nyttigt.

Just nu känns det lite depp. Jag är så glad att vara hemma men samtidigt så ledsen över att ha lämnat ett liv bakom mig. Blö.

Nej nu behöver jag göra någonting för att få upp mitt humör. Försöker lyssna på firework - Katy Perry om och om igen. Brukar alltid göra mig glad, inte ens det fungerar just nu. Fy. Blä.

Varför är det här med framtiden så svårt?

Jag  börjar bli super duper förkyld! Fan. Det bådar inte gott för mitt sånguppträdande på Onsdag. Hur fan ska jag klara detta när det känns som att jag hela tiden har en kycklig i halsen?

Jag ar blown away. Det ar ju svincoolt. Vem visste att denna lilla tos hade detta i sig? Fruktansvart coolt

Jag ar trott hela tiden. Jag forstar inte. Jag brukar aldrig vara trott. Jag skulle kunna sova hela tiden! FY! Vad hander? Man kan val inte vara sahar trott av lite halsont och forkylning?

Jag rakade missta vintergatan for ett moln haromdagen. Det var inte sa smart...

Avslutade nyss det senaste avsnittet av One Tree Hill. En gång i tiden var det ju så bra. Vad hände? Helt plötsligt är det så puttinuttigt, känns som det är på väg åt "Seventh Heaven" hållet om ni minns det programmet. Det där programmet som man bara ville dö på för att dem hela tiden kom med så kloka ord och så otroligt lyckliga slut. Suck.

Min "jätte bra" dag fortsatte iaf med att jag kom till min 5 timmars långa fotojournalistik och insåg att jag hade glömt min portfolio där vi hade varit och kollat på tennisfilmer. Så jag satte mig ner, suckade lite för mig själv. Drog fram mitt minneskort med alla bilder, satte in det i fel hål, fick inte ut det. Tog fram mina nycklar. Pillade ut det.

Och det var någonstans där min dag vände. Sådär efter 4/5 delar av den. 

Jag skrev ut alla mina bilder till min portfolio. Jag träffade helt underbara roliga människor och inte nog med det så köpte världens bästa roomies chips till mig som stod på bordet när jag kom hem vid 22.

Mina roomies är absolut bäst och jag kommer sakna dem som fan. Iaf Sandra för Tessie blir fan inte av med mig än på ett tag.

Snart är det helg, helt underbart! Då blir det julmiddag och massa galenskaper!

Even though it is hard to admit, I miss you. I always have. The way I lost something I thought was growing into something really good was unexpected and hard. Even though it is hard to admit, I miss you. I always have.

Idag har bestått mestadels av trötthet. Jag är så jävla trött hela tiden. Jag går inte och lägger mig förrän sent på natten, vi har byggjobbare här som börjar borra klockan 7 på morgonen så hela vår lägenhet skakar.

Därför har jag och Tessi flyttat in i vår walk in closet, där det tillslut bara existerar syrefattig luft, så då blir man ju trött därför istälet. Fan.

Idag har jag också pissont i halsen så jag hoppade över både surfing och skoltidningen. Gick på tennisen i hopp om att få upp mina poäng på mina strokes men misslyckade.

Jag tror jag precis förstått att jag tappat bort mitt student ID vilket är sådär. Jävla skit. Ska snart iväg och titta på tennisfilmer och sen iväg för att gå på en 5 timmars lektion. Vilken dag. Fan.

Imorgon är det meningen att jag ska öva på sången framför hela klassen men det vägrar ju om jag ska fortsätta ha ont. FY!

Kanske inte världens bästa dag helt enkelt!

Igår mitt under förfesten fick jag en sådan våg av hemlängtan att det nästan var läskigt. Jag undrar ju lite varför just då och varför, men så är det.

Jag tror min hemlängtan fortfarande sitter kvar. Det har väl förmodligen med att göra att det är nära nu, att jag snart åker hem. Jag kände så här precis innan jag åkte hem förra terminen med.

Från imorgon är det exakt två veckor kvar tills jag sitter på ett plan hem och förmodligen lämnar Santa Barbara bakom mig för alltid. Det kommer vara fruktansvärt svårt att vinka hejdå till den bästa tiden i mitt liv.

Men jag saknar hemma. Idag gör jag det. Jag saknar att kunna bylsa upp sig i vinterkläder. Att känna vintersolen lysa i ansiktet och höra kramsnön knastra under fötterna.

Jag saknar att kunna krama min mamma och pappa när jag vill. Jag saknar att kunna ringa Josefin när som helst. Jag saknar min säng och jag min mammas mat som är 100 gånger godare än min egen.

Det ska bli så fint att komma hem till juletider. Träffa släkten och njuta av det mysiga med julen.

Om jag ska vara fullkomligt ärlig så vet jag faktiskt inte riktigt vad kärlek är. Det är svårt att veta. Det var så länge sen jag upplevde kärlek så jag har svårt att komma ihåg hur det kändes.

Det jag kommer ihåg är att kärlek gör en galen, förblindad och får en att göra saker man normalt inte hade gjort.

Jag kommer även ihåg att kärlek är det som kan göra en lyckligast världen. Den där känslan av att man har någon som tycker om en lite extra mycket, känslan av att man har en person man skulle göra absolut allt gör.

All min kärlek går just nu till alla mina söta vänner och familj. För den bästa kärleken är den som aldrig tar slut, den kärleken som alltid är sann och den har jag med dessa personer.


Kärlek är det enda man får mer av ju mer man ger bort.