Therese Loberg

Idag är en sån där dag när jag verkligen skulle behöva att någon la sina armar omkring mig och berättade att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig.

Det går inte att fly. Går inte att fly från känslor, går inte att fly från kaos. Ändå försöker jag, gång på gång, på gång.

Ni vet den där känslan av att känna sig helt vilsen? Känslan av att inte veta vad man ska ta sig till. Känslan av att inte ens veta vart man ska börja eller sluta, om man ens ska börja.

En del av mig är inte lycklig just nu. En del av mig gör ont. En del av mig bränner som magsår.

Jag vet inte hur jag ska laga mig, vet inte vart jag ska börja. Vet inte hur.

Äntligen har vi kirrat internet!!!! Finally! Det är nästan värt ett litet hopp av lycka.

Det är filmkväll här någonstans på Fridhem men vi verkar ha valt att geeka framför internet. Inte fy och skam det heller.

Första skoldagen är alltså avklarad. Det var en del information att ta in och det enda som fastnade är ju egentligen när vi börjar imorgon. Duktig elev. Not.

Ibland undrar jag varför jag inte valde att gå en utbildning som har mer inriktning på att skriva. Jag älskar att skriva. Fast jag älskar att pyssla med bild med. Så det ska nog gå bra.

Det är svårt det där, att lära känna sig själv. Det kommer väl någon gång antar jag.

Något jag faktiskt vet om den vilsna själ jag är så är det att jag hatar att prata inför en stor grupp som jag inte känner, jag kan inte direkt säga att jag blev överlycklig när jag fick veta att vi ska spendera hela nästa vecka med presentationsteknik. Fan. Jajja. Någon gång måste man väl öva på det med.

 

 

 

Lite bilder från Grekland

Fan, det där gick ju inte så bra. Jag skulle ju börja blogga igen.. Men jag har faktiskt en anledning till att det tagit sådan tid sedan sist. Jag har inte haft något internet, jag har fortfarande inget internet! Vi ska försöka fixa det idag så efter det kan jag kanske bli en bra bloggare.

Hur som helst så har jag flyttat ner till Karlshamn. Bott här i över en vecka. Trivs som fisken i vattnet.

Nollningen är precis över och det är nästan med lättnad jag säger det. Jag har verkligen haft svinkul, men min kropp är nog jävligt glad att det slitsamma levernet är över. Jag tror inte min lever mår något bra, inte heller min hals.

Rösten förlorade jag i torsdags och har sedan dess fått kämpa för att få luften som kommer ur min strupa att låta i över huvud taget. Jag får väl egentligen skylla mig själv. Trots att jag inte hade någon röst så bangade jag inte i första taget på sång, när någon tog fram sin gittar. Jag gillar gitarr och sång, så what to do, what to do?

Nollningen har varit brutalt jävla galen, alldeles för galen och för detaljrik för att skriva om. Jag borde ha skrivit varje dag. Förlåt för det.

En av höjdpunkterna var iaf när min "sambo" skulle ta tag i mig när vi satt uppe på en kulle. Tydligen var hennes uppfattnings förmåga på hur långt bor jag var lite skev, så istället för att ta tag i mig, försökte hon ta tag i luften. Hon misslyckades självklart och föll brutalt ner för kullen i flera kullerbyttor. Jag ser det fortfarande framför mig ibland och då kan jag ta mig fan inte låta bli att le.

Efter en oplanerad bloggpaus så är jag tillbaka! Jag var inne på min blogg statistik och insåg att även fast jag inte uppdaterar så är det alltid några stackare som sitter och läser min blogg varje dag. Måste vara otroligt trist, men nu är jag tillbaka.

Det är en hel del grejer som händer i mitt liv just nu. På fredag flyttar jag till exempelt så flyttar jag till Karlshamn. Från storstad till småstad. Det kommer passa mig som bara den, hoppas jag.

Anledningen till flytten är att jag kom in på Blekinge Tekniska Högskola, de närmsta 3 åren kommer jag alltså spendera genom att gräva ner mitt ansikte i böcker om Digital Bildproduktion. SO STOKED!

Men jag har ett litet problem. Jag har världens bästa pojkvän. Igår var jag utan honom en dag och var nästan beredd att hoppa i sjön. Jag kommer sakna honom lika mycket som en isbjörn skulle sakna sin päls. Jag förstår inte riktigt hur detta ska gå till. Men det kommer gå, det måste det!

Nä, nu ska jag bege mig till IKEA för lite inköp av saker till min nya lägenhet i Karlshamn. Wish me luck!

<3

 

 

Just nu ligger jag på ett ny damsuget golv, varför kan man ju undra när min säng står precis bredvid. Jag har tyvärr inget svar på den frågan...

I måndags till tisdags var jag och mamma nere i Karlshamn för den där intervjun och provet som jag gick vidare till. Jag fick självklart börja med intervjun, min vanliga tur. Jag var nervös som attans och det släppte aldrig riktigt. Däremot hade jag jävligt tur, när jag kommer in utbrister den ena intervjuarn.
- Så du kommer från Segeltorp? Jag hade en flickvän där en gång.
Och sen på den vägen var det. Samma intervjuare hade precis vart på semester i Santa Barbara och så var jag tydligen lik hans syster. Så förhoppningsvis gjorde jag något intryck på honom. Hur som helst så grillade dem mig med en del svåra frågor. "Vad är ett bra samarbete?", "Vad engagerar dig?", "Vad är speciellt för dina foton?"

Intervjun var helt klart en pärs för mig eftersom jag alltid varit bättre på att uttrycka mig i skrift och bild istället för ord. Det var nästan så att jag hade velat svara dem genom att skriva ner mina svar på papper, men det fungerar ju såklart inte så.

Jaja, vi får se. Det får bära eller brista helt enkelt.

Karlshamn verkar jätte mysigt, väldigt litet, men jag menar jag har ju gjort Stockholm, nu vill jag göra något annat. Varför inte då göra något HELT annat?

Jag är dock fortfarande kluven över vad det är jag vill göra mest, Sundsvall är ju etta på min lista men det har jag lagt ner för länge sen. Jag har för lite erfarenhet för att komma in där, så är det bara.

Blö, blö. Nu är det dags att packa ner lite kläder för en midsommarhelg i Öregrund. Mys.

Idag är ingen bra dag. Det är inte det att det har varit en tråkig dag, tvärtom. Mysig grillning och polarhäng hos Josefin men ändå så har jag en konstig känsla inom mig. Jag känner mig alldeles tom, det känns liksom inte bra. Vet inte riktigt varför. Blö.

Det är ganska lustigt, yet sad att man har tappat så mycket människor på vägen i livet. Man har mött så mycket folk genom tiderna så det är väl egentligen inte konstigt att man inte kan ha kvar alla. Men jag tycker bara det är sorgligt, jag skulle vilja ha kvar alla. Jag antar att jag skulle vara tvungen att spendera all min vakna tid på att höra av mig till människor då, det skulle vara jävligt exhausting i slutändan. Det är synd att man inte har orken, för jag vill, det vill jag.

Sen antar jag väl att jag inte kan kämpa själv heller, det måste väl finnas vilja från båda sidor, annars är det ju helt dömt till misslyckande redan från början. Jag vet att jag kan suga på att höra av mig, men jag vill. Jäbb, jäbb.

Jag har varit ledig i 2 1/2 dag nu, det känns som om jag varit ledig hur lång tid som helst. Helt underbart känns det så det är lite med tunga steg som jag tar min kosa och styr till jobbet vid 16.50 idag. Men man får väl inte bli förslappad, I guess.

Igår var jag och shoppade lite i Uppsala med Elin och Tessie som flyttar in i eget över sommaren. Jag är ju inte lite avundsjuk. Tessie fick med sig en Mac Book från Macoteket i Uppsala och jag är ju inte lite sugen jag. Jag försöker intala mig själv att om jag antingen ska jobba inom media, foto eller kanske både och så kommer jag behöva min egna, härliga Mac dator. Det klart jag behöver en Mac, vem gör inte det? Om jag kommer in på någon skola i höst så kommer nog behovet bli så stort att jag bara är tvungen att införskaffa mig en.

Snart är det iaf sommar, på onsdag är det första Juni, vilket innebär att det var hela 6 månder sedan jag kom hem från USA. Det är ju heeeelt insane. Känns som det var igår, samtidigt som det faktiskt känns som om det var en evighet sen. Det är konstigt det där med tid. Att den kan gå så fort men samtidigt så otroligt sakta.

Det är snart dags att bege sig dit solen alltid skiner snart igen, Karlstad. Jag längtar gärnet, jag saknar min bästa vän. Som vanligt...

André njuter i solen.

Jag saknar mitt lååånga hår :(

Ny ring från Style By Tyra, Gilla!

Jag drömde den konstigaste av drömmar inatt. Det var en mardröm.

Jag drömde att en gubbe hade blivit besatt av mig. Han hade satt upp kameror i min lägenhet och han brukade sitta och kika rätt in i mitt hus vad jag än gjorde. Det hade pågått i flera månader utan att jag visste om det.

En kväll var jag på fest hemma hos en kompis som jag inte känner i verkliga livet, när jag väl var där fick jag reda på att det var hennes pappa som var besatt av mig, så precis när jag skulle springa därifrån så kom det massa svartklädda, storvuxna män och omringade mig för att sedan kidnappa mig och lägga mig i ett mörkt rum. Sen där någonstans vaknade jag av allt obehag. Sen somnade jag om och drömde vidare på samma dröm.

Polisen hittade mig av någon anledning och spärrade in creepet. Så drömmen slutade ju bra men det känns ändå jävligt obehagligt. I vanliga fall brukar jag hitta inspiration från filmer och händelser till mina drömmar men det här, det har jag fan ingen aning om var det kom ifrån... Vad fan kan det betyda?

 

 

It would make total sense if our pasts ripped us apart.

Jag är fortfarande ledsen över att Peace & Love biljetterna är slut, jag hoppas fortfarande på ett mirakel. Att det helt plöstligt ska öppnas en till camping så jag och Josefin också får plats. Jag hoppas på ett mirakel som aldrig kommer ske.

Men i allt mörker så finns det även ljus. Igår fick jag hem ett brev från Blekinge Tekniska Högskola där det stod att jag hade gått vidare på mitt ansökningsbrev och att jag är välkommen på test och intervju. Jag har alltså kommit en bit på vägen, klarat de första hindret för att komma in på en rolig utbildning. Så den 21/6 är det jag som åker ner till Blekinge/Karlshamn för att grillas lite i kreativitet och passion för kommunikation. Kommer jag inte in är jag alltid en erfarenhet rikare.

Och nej jag har inte korvfingrar som det råkar se ut på bilderna!

 

Jag med mitt nya fula mobilskal en morgon innan jobbet.

Idag är jag ledig från jobbet. Helt underbart. Tog mig lite tid att redigera lite bilder från min senaste stund tillsammans med kameran. När jag tog dem tyckte jag det kändes som de blev totalt värdelösa men med photoshop har ju nästan varenda bild potential.

Den här månaden verkar det som att precis alla är panka, det är ganska sjukt. Undrar varför det är så för. Jag vet ju själv att jag har haft sjukt mycket utgifter den här månaden och sjukt liten lön. Men det har väl inte alla? Knas.

Jag tänker aldrig mer köpa en amerikansk mobiltelefon som inte finns i Sverige. I början älskade jag den. När jag kom hem slutade GPSen att fungera, sen tappade jag den på ett stengolv så det blev flera sprickor på hela skärmen och det var väl egentligen där det började gå utför. Nu visar det sig att jag inte ens kan uppdatera den till den nya versionen av android. Jävla skitmobil. Grymt sugen på att byta ut den. Intresseklubben antecknar, right?

Och så är biljetterna till Peace & Love slut. Det är ju jätte kul. Något som jag verkligen hade sett fram emot. Kollade blocket och där vill dem ju ha mellan 3000-4000 kr. Det är ju helt sjukt. Så det verkar ju ganska kört. Man får kanske kolla någon vecka och se fall det finns någon stackars sate som börjar få panik över att inte ha blivit av med dem!

Och nu regnar det... Toppen...

En av bilderna jag trodde var totalt misslyckad, men den blev ju riktigt bra. Jag hjärta photoshop.

Ursäkta utbrottet igår. Ibland måste det komma ut, så är det bara. Idag är jag inte arg, inte alls.

Det har varit en underbar dag, jeansjacka, solbrillor, lunch vid vattnet med otroligt trevligt sällskap och en värmande vårsol. Det kan inte bli mycket bättre.

Nu är jag däremot helt slut, utan att ha skäl till det. Jag borde packa, istället ligger jag på sängen, lyssnar på Justin Biebers låt Baby (fast det skulle jag aldrig erkänna) och tycker det känns fruktansvärt jobbigt att resa på sig. Så om det är någon som känner sig lite för överpigg så kan den väl skicka lite energi till mig, det vore schysst.

Undrar vart jag la mina solbrillor förresten, fan, nu blev jag orolig och måste tvinga mig upp ändå. Fan.

Nu låter jag bitter igen, jag är inte bitter. Förlåt.

Jag är inte glad just nu, inte glad är väl det snällaste sättet man kan säga det på egentligen.

Jag skulle kunna spotta ur hur mig hur många svordomar som helst om det inte redan var så att jag redan yppat dom.

Jag hatar. Jag vet att hat är ett starkt ord men det är alldeles perfekt för detta tillfället. Jag hatar. Jag skäms inte ens över att säga det. Jag hatar.

Det är nu jag vill göra det jag alltid gör. Fly. Tur att jag flyr i helgen. Jag saknar min bästa vän.

Här sitter jag, två veckor sedan jag befann mig i Arubas Paradis. Två veckor sedan jag kände den vita korallsanden mellan tårna, två veckor sedan vinden, den avgörande faktorn för att unvika undergång lekte med mina blonda hårslingar, två veckor sen jag svalkade min solbrända kropp i det turkosa, alldeles transparenta karibiska havet.

Här sitter jag. Två veckor senare. Solbrännan har trillat av. Jobbet kallar åter igen och stressen kryper på mig likt myror som vill bygga bo. Snart förvandlas hela jag till en myrstack.

Det kan alltså hända en del på två veckor, stora kontraster kan byggas på kort tid.

Egentligen är jag väl kanske inte jumbostressad, men jag blir verkligen stressad av den här pressen jag har på mig själv att komma in på en skola till hösten. Jag känner verkligen att det är dags för ett studentliv, en förändring, att lära mig nya, intressanta saker och fortsätta utvecklas till den människan jag vill bli.

Jag har skrivit ut mina bilder på fotopapper för ansökan till lite skolor, det är verkligen superkul att se sina egna bilder utrskrivna i störra format.

Jag på Aruba innan färgen trillat av =/

Jag har tänkt lite på det här med finalen i melodifestivalen på lördag, vem är det som kommer vinna den?

Jag har ingen som helst aning. Inte ens en chansning. Det enda som jag tror och nästan är säker på är att det kommer gå jävligt bra för Sara Varga. Det skulle inte ens förvåna mig om svenska folket röstade fram den till vinnare. Ett otroligt dumt kast i sånna fall. Jag säger inte att det är något fel på Sara Vargas låt. Jag tycker den är trallvänlig och jag lyssnar gärna på den.

Men i Melodifestivalen? Nej, där är den ju totalt chanslös. Om vi ska fortsätta rösta fram låtar som inte har en chans i Eurovision så kan vi lika gärna lägga ner hela melodifestivalen. Fel låtar har vunnit för många år i rad och ändå står svenskarna och kollar på med stora ögon och undrar vad fan som hände? Sjukt

Personligen tycker jag att de bästa låtarna har åkt ut. Jag gillade Love generation - Dance alone, Anders Fernette - Run och Sebastian - No one else could.

 

Frågan är varför Kalle på Kalles Kaviar har blå mascara? Det var förjävla taskigt gjort av skaparen till Kalle. Om dom var tvungna att fjolla till honom kunde dom väl ändå gett honom svart mascara, blå mascara är ju svinfult.

Jag har sovit pissdåligt inatt IGEN, igår natt vaknade jag hela tiden av en massa klockor och telefoner som ringde och inatt fortsatte jag att vakna av något som måste vara en muskel som har kommit i kläm. Jag kan knappt röra på nacken för då känns det som om att någon tar och nyper tag i min rygg. Skit ont! Sådär nu har jag klagat klart för idag.

Jag är ju trots allt ledig idag och så åker jag snart till paradiset så egentligen går det ju ganska bra just nu. Man ska inte klaga, men jag måste. Bara lite..