Therese Loberg

Jag har sån där konstig magont nu igen. Undrar när den ska försvinna. Jag vill inte känna såhär mer. Vill att min mage ska vara fri, inte fångad av massa konstiga känslor jag varken kan förstå eller förklara.

Idag har varit en spännande dag. Vi har haft en skådespelare som har varit hos oss och föreläst hur man slappnar av när man pratar inför grupp. Han var totalt jätte bra och jätte underhållande och det var helt klart den mest givande talaren vi haft hittills. Har ju iofs bara haft två.

Däremot fick vi en uppgift som vi inte ens fick 24 timmar på oss att lösa. Vi fick en fet artikel som vi skulle korta ner och sedan prata om för hela klassen. Det viktiga är inte det man säger utan hur man säger det. Självklart ska allt filmas så man kan se diverse tics man har för sig. Jippie. Men men, det ska nog gå bra. Vi blev precis klara.

Jag kommer dock fortfarande tycka att det är jobbigt att stå och prata inför folk. Det kommer typ aldrig gå över. Jäkla skit.

Imorse höll jag och Izabelle på att bli överkörda av en hare på en kyrkogård. Stackarn var så rädd för en lövblås som användes av personalen där att den nästan höll på att avlida. Intresseklubben antecknar... Jag vet...

Ungefär såhär såg han ut

Bra dag än så länge. Knappt någon skola. Fick enbart gå runt och se vart studios och arbetsrum fanns och sen lyssna på information om hur man checkar ut kameror. Jag och Izabelle storhandlade mat, så nu har vi ett helt lager. Min dator fungerar igen (hoppas att det här inte är falskt alarm igen) och sen har jag lånat en Canon 5D Mark II från skolan och jag är lycklig som en liten kanin på knark. Hoppas dagen bara blir bättre.

<3

Idag har varit en en brutal produktiv dag. Jag har lyckats ta mig ner till pizzerian för att köpa en pizza, punkt. Mer produktivt har det inte varit. Suttit hela dagen med min söta sambo parkerad framför datorn. Ett antal damputbrott har jag haft på min dator som faktiskt inte alls fungerar helt. Jävla skit. Snacka om att ta ut segern i förskott, jobbigt det känns.

Jag är väldigt, väldigt upp och ner i mitt humör. Det är ganska sjukt. Ena stunden är jag jätte deprimerad, ena stunden är jag jätte glad. Undrar vad det är för del på mig. Hormoner som spritter och åker omkring antar jag.

Imorgon ska klassen delas upp i halvklass, min del ska bara gå omkring och kolla på hur man checkar ut kameror och tillbehör, sen slutar vi. Tror jag. Jippie.

Undrar varför jag inte känner mig något utvilad. Är det inte meningen att man ska känna sig utvilad efter en helg? I sådana fall har jag totalt misslyckats.

Jag bjuder på en rätt rolig bild från när Iza hjälpte mig att färga ögonfransarna.

Långsamt återfår jag medvetandet. Jag vet att jag har sovit, men jag vet inte vad fan klockan är. Något knarrar när jag rör mig och jag jag känner att något stramar om min kropp. Fan, har jag fortfarande min skinnklänning på mig?

Sakta öppnar jag ögonen, shit jag har ju linserna i. Sängen är bäddad och jag ligger ovanpå. Herregud vad är klockan? Vad hände igår? Huvudet är tungt och jag känner hur det stramar i ansiktet av allt smink jag tydligen fortfarande har på mig.

På darriga ben reser jag mig upp, slår i sängkanten, AJ, FAN! Vart är alla? Är dom vakna? Jag hittar Izabelle alldeles nerbäddad och sömnig. Klockan är halv 10, jag hade alltså deckat och sovit hela natten på en obäddad säng iklädd festkläder och smink. Ingen vidare start på morgonen.

Det känns som allt är emot mig just nu, till och med elektroniken. Jävla skit. Jag mår inte alls bra...

Jag kollade nyss på Stockholm Boogie. Världens bästa film by the way men iaf, i slutet skriker han tjocka killen "Jag vet vem jag är."

Det fick mig att tänka till lite och jag kom fram till att jag faktiskt inte vet vem jag är. Jag är inte 100% säker, jag vet inte vad jag är kapabel till.

En ny bekant sa till mig igår att han kände det som att jag behöver mer sjlävförtroende, och när jag tänker efter så är det mer än sant. Jag tvivlar på mig själv ibland fast jagjag ska veta vem jag är och vad jag är kapabel till så kanske jag måste börja där. Bygga självkänsla.

Min nyinköpta dator fick vatten på sig igår, fan alltså. Brutalt onödigt. Nu fungerar inte musen som den ska. Jag blir så ledsen. Detta betyder att jag kommer vara tvungen att åka hem tidigare än jag tänkt så jag kan lämna in den. Jävla skit. Min kärlek fungerar inte. Jag blir så ledsen i ögat. :(

Mina föräldrar är det bästa jag har. Mina föräldrar är två personer som alltid har stått vid min sida även när jag inte förtjänat det. Dem är två personer som har ryckt upp mig när jag var deppig, dem är två personer jag varken skulle vilja eller kan leva utan.

Min pappa är en sån där man som pratar hela tiden, aldrig håller tyst och som alltid får folk att skratta. Många av de killar jag har dejtat har på något vis alltid tyckt att han är läskig. Kanske beror det på hans längd. Han är nästan 2 meter. Men jag förstår inte riktigt vad det är med honom som verkar vara så läskigt.

Min pappa är en man med ett varmt hjärta, men jag tror faktiskt att han i smyg, innerst inne gillar att skrämma killar jag dejtar. Jag är ju trots allt hans enda dotter.

Min mamma kan vara väldigt tjatig ibland, men hon tjatar bara för att hon vill mig väl, jag vet det. Men ibland kan det vara uttröttande. Men jag antar att det kan bli så när man får barn och förstår hur mycket man kan älska och värna om någon.. Jag kommer säkert bli precis likadan själv.

Min mamma är en människa med inte alls många fördomar och hon är genuin. Hon är alldeles äkta.

Jag är så glad att just dessa två är mina föräldrar. Det finns ingenting annat jag kan önska. De har hjälpt mig till den möjliga bästa uppväxten och jag har alla skäl att tacka dem för det.

Jag älskar mina föräldrar flera varv runt jorde och tillbaka och det finns absolut ingenting jag inte skulle göra för dem. När dem blir gamla och gaggiga (vilket är lång tid kvar till) ska jag hjälpa till och ge tillbaka det dem gav till mig som en liten knodd.

I mina ögon kommer mina föräldrar aldrig bli fula och gamla. Dem kommer alltid vara två vackra människor med unga hjärta. Dem kommer alltid vara världens bästa personer.

Första gången jag kan minnas att jag var galet förälskad och kär är i en kille som gick i min paralellklass. Just då kändes den kärleken som den seriösaste och mest genuina förhållandet man kunde få. Jag var 14 år och väldigt naiv.

Jag minns så väl när jag och den här killen började träffas. Jag kommer ihåg första gången han la sin hand över min och jag förvånades över hur stora, manliga och vackra händer han hade. Jag kommer ihåg hur varma dom var.

Jag kommer ihåg hur hans kyssar smakade och jag kommer fortfarande ihåg hur vi var så tagna av varandra att omvärlden inte riktigt verkade existera. Jag kommer ihåg en vinterkväll när vi missade säkert 4 bussar bara för att vi inte hade ögon för något annat än varandra.

Jag kommer även ihåg att han helt plöstligt slutade höra av sig och jag kommer även ihåg vad han sa när jag väl fick tag på honom. Han var inte kär i mig längre, han ville göra slut.

Just där och då kändes det som det värsta som kunde hända mig, jag trodde att mitt liv var slut. Jag hade sån hjärtesorg, jag trodde aldrig att mina sår i hjärtat skulle läka.

Jag kommer så väl ihåg den sekunden han berättade för mig att det var över. Min värld stannade. Jag var på fest hemma hos en nära vän. Jag var inne på min kompis toalett och jag var i chock. När vi lagt på hittade jag en rakhyvel som verkade lysa åt och be mig om att använda den.

Som så många andra ungdomar använde jag den där rakhyveln där och då till att försöka minska smärtan jag hade i hjärtat just då. Jag skar inte djupt och jag skar inte över pulsådern. Men skar gjorde jag.

Mina vänner bankade på dörren, undrade hur det var med mig. Bröt upp låset och bröt sig in för att hitta mig i chocktillstånd med blod över armarna.

Jag har aldrig rört en rakhyvel på det sättet igen och skulle aldrig göra.

Just där och då var jag bara en tonåring som skrek på hjälp. En tonåring som så många andra tror att livet ska gå under och överdriver känslor och upplevelser.

Min kärlek till den här killen var ingen mogen kärlek, men ta mej fan, visst var det kärlek!

Här kommer alla andra delar jag skrivit. Hämtat dom från tidigare i bloggen. Det blir nog lite rörigt, men tänkte det kunde vara kul att se alla delar.

Jag vill se på mig själv som en väldigt livlig och positiv person. Jag kanske inte alltid är den positivaste människan i stacken men ni ska veta att jag alltid försöker. Blåögd är jag väl också. Försöker alltid se det bästa i folk och varje gång har det kanske inte gått så bra. Min naivitet har väl resulterat i en del sår och ärr, men vad ska man göra.

Just nu lever jag en dröm, en dröm jag haft hela mitt liv.
Jag har alltid haft en dragningskraft till USA och en dag bestämde jag mig för att det var dags att ta mitt pick och pack och dra, så jag sökte skola i Santa Barbara, kom in, vinkade av nära och kära och började ett helt nytt liv på andra sidan jorden.

Helt klart det bästa beslutet jag någonsing gjort i hela mitt liv. Jag har fått uppleva så mycket fina människor, så många olika ställen jag bara kunnat drömma om att uppleva.

Som nykommen student till USA trodde jag att jag ville spendera ett helt liv utav att skriva. Mitt mål var att försöka utbilda mig så mycket inom journalistik som möjligt. Men när jag kom hit och började snoka lite i fotografi insåg jag genast att det måste vara det jag vill göra med mitt liv. Så jag försöker sakta men säkert utvecklas inom det området.

Jag vill fortfarande skriva, men jag vill inte bli journalist. Jag vill bli krönikör eller författare. Man kan ju pyssla med fler saker.

Det är pinsamt att säga men som person har jag väldigt svårt att fastna för saker. Jag är alltid på vift, letandes efter nya saker, platser och människor att tycka om. Denna egenskap känner jag har kommit mer och mer med tiden. Jag antar att om man får en smak av någonting så vill man bara ha mer.

Detta gör att jag har väldigt svårt att fastna för människor, jag har lätt att ge mig mig in på saker med folk, men tröttnar även fort. Så när jag väl har hittat någon så håller jag i hårt som bara den och vill aldrig släppa taget.

Som ung och tonåring var jag väldigt trångsynt och tyckte alla som inte var som jag var konstiga och emos, men jag började sakta inse att det inte är något fel i att vara annorlunda. Det är de egenskaperna och sakerna med en människa som är annorlunda som gör en människa unik och intressant.

Om jag ska prata mer om ytlig fakta så föddes jag på Huddinge sjukhus den 26e September, 1989.
Min mamma, pappa och jag flyttade till Fruängen där jag spenderade mitt första år innan mina föräldrar tog sitt vett till fånga och flyttade in i en rosa villa med stor tomt i Segeltorp där jag upplevt nästan hela mitt faktiskt lyckade liv. Mina föräldrar har gjort ett bra jobb i att skydda mig men samtidigt inte hålla i mig för hårt.  

År 1993 fick jag en liten brorsa vilket jag tyckte var helt underbart men väldigt frustrerande när han bara några år gammal inte förstod hur man lekte mina lite äldre lekar. 

Som barn var jag väldigt blyg, ni förstår nog inte riktigt hur blyg. I 7an blev jag så generad när någon äldre tittade på mig att mitt ansikte exploderade av röd färg. Men så hände något. Jag tror det var sommaren mellan 7an och 8an, jag åkte ner till mitt landställe, fick min första kyss och kom tillbaka som en helt ny människa. Mer självsäker och inte alls lika lättgenerad.

Jag tror inte direkt att mina föräldrar har haft det så svårt me mig, visst har jag varit vrång och en riktig plåga ibland men jag har nog inte betett mig värre än en vanlig tonåring. Visst finns det stunder jag ångrar som när jag kastade en jätte tung penna i huvudet på min mamma eller när jag rymde på landet, stängde av mobilen och mina föräldrar fick söka igenom hela området i tron om att jag hade gått och dött.

Jag har haft två seriösa pojkvänner som tog väldigt hårt på mitt hjärta. Båda tog väldigt hårt på min självkänsla och bilden av mig själv. Jag lät dom göra saker mot mig som jag aldrig skulle acceptera idag.

Jag slog mig tillslut loss men har inte direkt börjat känna att jag har kontroll över mitt liv förrän nu någonstans. Man behöver ingen kille för att vara lycklig. Så länge man omger sig med riktigt bra personer som bryr sig om en och hela tiden försöker sätta sin egen lycka först så kommer man komma långt.

Det kommer nog ta tid innan jag verkligen vågar släppa in någon i mitt liv. Innan jag hittar någon att bli seriös med, någon att dela allt med och tillslut skaffa barn och gifta mig med.

Det faktumet gör mig dock ingenting, jag vill ut och uppleva och inse vad jag vill med livet innan jag slår mig ner. Då ska jag hittat den bästa platsen på jorden, den platsen jag känner att jag skulle kunna bo i förevigt och så ska jag ha träffat en kille som gör mig galen av kärlek. En kille att ha ett sunt och moget förhållande med.

Livet är en gåta, du vet inte vad som väntar dig förrän du har upplevt det!

Min bästa vän är världens bästa vän. Hon heter Josefin och befinner sig just nu väldigt långt bort ifrån mig. Hon pluggar i Karlstad, jag i Karlshamn. Det är ett par mil där emellan.

Vi har bråkat och vi har varit osams i dagar, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra, starkare än någonsin.

Min bästa vän är pålitlig, social, varmhjärtad och är en jävel på att få mig att skratta. Jag älskar henne av hela mitt hjärta och jag är 100 % säker på att vi alltid kommer hålla kontakten, att hon alltid kommer vara en del i mitt liv.

Det är henne jag har de allra roligaste minnena tillsammans med, det är alltid hon som drar upp mig när jag är ledsen och det är alltid hon som vågar säga det ingen annan säger.

Jag hoppas av mitt hjärta att vi kommer få barn samtidigt, bo nära varandra och låta våra barn leka och växa upp tillsammans. Vi får se vad som händer, tiden utvisar allt.

Jag vaknade trevligt nog upp brevid en sovande söt, Izabelle. Jag var pigg som en lärka efter min underbara dröm. Jag drömde att jag surfade. En hel dröm full av surfing. Jag skulle göra vad som helst för lite vågor, ett tropiskt klimat och en bräda just nu.

Jag lyckades iaf väcka min sovande sambo och de senaste timmarna har vi spenderat i soffan kollandes på en surffilm (såklart) och John Tucker must die. Mycket trevligt. Känns som jag långstamt börjar bli en människa igen.

Snart blir det nudelätning och taggande inför spelning på en pizzeria här nere på Fridhem. Det blir nog kul. Hoppas jag.

Jag har precis suttit och kollat igenom min blogg lite och fastnade på min USA tid. Jag saknar verkligen USA. Igår skypade jag med Anna, det var evigheter sen jag pratade med henne och speciellet såg henne. Det är konstigt hur nära det kändes som hon faktiskt var, och det är konstigt hur det kan kännas som igår fast det är mer än ett halvår sen. Jag saknar henne så jag smäller av.

Jag hittade även en utmaning från min tid där som jag aldrig slutförde. Så jag tänkte väl försöka slutföra den nu. Bättre sent än aldrig menar jag.

Här är den. Jag kom till punkt 5. Så jag börjar alltså på 6.

En 30 dagars utmaning.

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första. 
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats. 
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick.

Wish me luck.

Och Tessie, om du läser det här så vet du att du inte heller slutförde den här utmaningen. Så jag tror nog att jag utmanar dig faktiskt. Hihi.

Kan man få nackskador av att headbanga? För min nacke är helt förstörd. Kan knappt luta den neråt. Haha. Jag antar att du undrar "varför i helvete skulle du headbanga"?

Jo, jag och Izabelle hade en liten stund igår av totalt utflippande. Vi satte på ashög musik, headbangade och dansade gärnet. Musik som spelades var bland annat Pokémon Anthem sången och bumbibjörnarna. Moget? Nej, men fruktansvärt kul!

Grillningen var rolig, jag pratade med många nya människor. Jag älskar att träffa nya människor, även fast jag inte egentligen gillar folk. Fråga mig inte hur det går ihop för det vet jag inte själv.

Klart slut.

Igår innan grillningen.

 

8 tvättar och ett städat rum senare och jag känner mig total nöjd. Jag och Izabelle är ett himla radar par på att vara effektiva.

Imorgon är det nollegrillning på Fridhem, det verkar som att alla ser fram emot det så det kommer nog bli för jävla kul! Skönt att vi ska vara så pass nära hem också. Alltid skönt när festen är precis utanför dörren.

Hitills känns det jätte skönt att ha flyttat ner till en småstad, men jag funderar lite på hur det kommer att kännas när jag har bort här sådär två är. När man kan allt, vet vilka alla är, hitta överallt. Antingen kommer jag tröttna grovt eller så kommer jag trivas som fisken. Jag tror det är gryyyyymt snabb spridning av skvaller här och även om jag inte vill erkänna det så tycker jag att skvaller är grymt underhållande, så länge det är sant vill säga!

Här har ni min photoboothade livskamrat Frank. Visst är han söt?

 

Idag är en positiv dag, det kommer sol efter regnet. Allt ordnar sig! Klart det gör. Hur skulle världen se ut annars?

Idag har vi lekt på en ö precis utanför skolan. Man kunde bara ta sig dit med båt. Det regnade från och till så det var pest och pina. Där satt vi fast i regnet trots att jag typ hade kunnat skrika och dom på skolan skulle ha hört en. Frustrerande. Till slut satte regnet stopp och vi fick åka hem en timme tidigare, weei. Slutade vid ett, nu ska det snart tvättas. Så vuxen man känner sig.

Just nu har jag Gylllene Tider maraton här. Gilla Gyllene tider för att det inte spelar någon roll vilket humör man är på när man börjar lyssna för efter ett tag vill man bara hoppa runt och sjunga. Tror jag ska göra det nu.

Punkt slut.

Bild från nollningen. Vi var tvungen att skriva LOL på en kulle.

Tagen på ön Kastellet.

Jag just nu. Redo för lite hemmafru arbete