Indestructible
Borås, utsikten från mitt fönster
Sådär. Nu är jag på plats i Borås. Mina föräldrar har hjälpt mig köra alla mina grejer från Sundsvall till Borås. Vad hade jag gjort utan dem?
Jag kan verkligen inte riktigt förstå att jag ska ut på praktik imorgon. Det har gått så otroligt fort. Det känns nästan som att det var igår jag började min utbildning och nu är jag redan inne på fjärde terminen. Herre jisses.
Skräckblandad förtjusning är vad jag känner. Så otroligt exalterad men ändå vettskrämd. Det är dags att ta sig ut i den riktiga världen. Det är bara att ta klivet. Ska bli så otroligt roligt att äntligen få göra det jag verkligen vill och älskar mest att göra.
Staden mellan de två kullarna
Norra Berget
Mamma och pappa kom och hälsade på mig i Sundsvall i November. Ibland är jag inte så snabb på det där med att få upp bilder i bloggen. Huvudskälet till att de kom upp var att de ville vara med på vår Norrlandsprojektvisning. Vi passade däremot även på att se de vackraste platserna i Sundsvall. Här har ni utsikten från Norra berget
Norra berget
Till min förtjusning kom vi precis i soluppgång och ni som känner mig vet ju hur de får mitt hjärta att slå dubbla slag
Norra Berget
Norra Berget
På Norra Berget åt vi även lunch på ett otroligt pittoreskt, litet lantligt café. Här ser ni pappas val av mat
Jag åt minestronesoppa och mina smaklökar dansade
Södra Berget
Sedan bar det av till Södra berget där jag faktiskt aldrig har varit. Brobygget gick inte att undvika men utsikten var fantastisk.
Södra Berget
Det är med sorg jag lämnar Sundsvall den här terminen men även med så otroligt mycket förväntan. Jag älskar nya platser och nya utmaningar. Bring it!
The butterfly effect
Det har varit ganska tist och tråkigt här på senaste tiden. Förlåt för det. Jag har helt enkelt haft varken blogg- eller fotolust. Jag ska försöka ändra på det nu. Igår åkte jag och André till Hagaparken för att besöka Fjärlishuset.
Stället svärmade utav barn. Kanske dumt att åka dit på en röd dag men vad gör man. Den här lilla sötnosen hade jag ju dock ingenting emot för hon var ju tyst.
Så här ser alltså fjärilars puppor ut.
De flesta fjärliarna såg ut såhär. Enorma, inte alls färgglada men ganska vackra ändå.
Lite otippat kunde man även besöka hajar. Här står en pappa och hans dotter och nyfiket inspekterar dem.
Kanalerna och broarnas stad, sista dagen
Sista dagen åkte vi till en ö som ligger utanför Venedig som heter Burano. Mamma sa att skulle vara fint där och att det skulle finnas färgglada hus. Inte visste jag hur FINT det skulle vara.
I de smala gränderna i Burano trängde hundratals små, superfärgglada hus. Humöret gick upp på topp av alla olika färger.
Självklart var det svinvarmt även den här dagen, men det märktes liksom inte lika mycket när allt var så fint.
Färgerna gjorde mig däremot sugen på glass
Min vackra mamma
Efter den varma promenade längs Burano fick vi äntligen gå en svinlång väg för att ta ett efterlängtat bad.
Nästa steg
Jaha så var det dags igen. Jag har ju alltid sagt att saker som får mig att gå utanför min comfort zone, saker som får mig att kasta mig ut i det okända, är det som får mig att växa som person och hitta mig själv. Jag håller fortfarande fast vid det.
Tanken var inte från början att jag skulle pröva på något nytt, utan jag tänkte i tråkiga banor. Jag skulle vara hemma, göra min praktik i Sthlm och vara helt på den säkra sidan. Däremot blir det ju sällan som man vill. Efter många om och men.
Efter många skrik, många dragningar i håret och frustrerade stampningar fick jag helt enkelt släppa kontrollen och ta mitt pick och pack dit det lutade. Jag har bott på östkusten, i Sundsvall. Steget är väl egentligen ganska naturligt. I vår kommer jag ta mina vita inredningsdetaljer och flytta till Västkusten. Borås, med boende antingen där eller i Göteborg. De kallar det för Bästkusten, vi får väl se.
Kanalerna och broarnas stad, dag 5
Jag är inte så snabb alla gånger. Därför fortsätter jag nu, i november med bilder från Venedig. Dag 5 åkte vi på vinprovning där vi fick gå runt på vingården och sen smaka goda viner och äta goda italienska delikatesser.
På kvällen tog jag på mig mitt blomdiadem och vi åkte in till Venedig för att strosa runt lite och titta på fyrverkerier i Venedig
Väl där sänktes blodsockernivån och lite påfyllning av energi kom väl till hands.
Just den här dagen var det event i Venedig som bara sker en gång om året. Jag som redan tyckte det var mycket folk där fick nästan panik av alla människor. Det gick knappt att röra sig. Jag vet fortfarande helt ärligt inte om jag någonsin sett så mycke folk på ett och samma ställe förut. Folk satt ute i sina båtar, folk satt som packade sillar längst med vägarna, allt för att se fyrverkerier.
Fyrverkeriet höll på i över en timme och när vi stod och tittade upp i himlen så förstod jag varför det var så stort. Man kan egentligen inte kalla det fyrverkier utan det var en show, en välplanerad show. Jättevackert.
Här är en värdelös bild, men den visar hur tätt inpå folk stod. Den här bilden är inte ens tagen i Venedig utan på ön som vi bodde på. Det var VÄRRE i Venedig. Så vi var en trött familj efter att ha fajtats med italierna och turister för att ens komma fram.
The golden light
Det är ganska löjligt hur mycket man kan prata om fantastiskt ljus. Det är ganska löjligt hur mycket man kan ÄLSKA fantastiskt ljus.
Jag och Veronica tog vår skoluppgift upp till Norra berget och vi både var helt hänförda av scenen som utspelades framför oss.
Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag ville stanna till och bara ta in alla intryck, det fantastiska ljuset. Helt hypnotiserande.
Och det blev bara bättre och bättre. Det måste vara sådana här dagar som matar själen.
Turn the page
Fyra veckor. Upprymd, exalterad, nervös, förväntansfull, förkrossad, på bristningsgränsen. Fyra veckor av så många olika känslor. De är äntligen över och kvar är en lättnad, men paniken sitter fortfarande i. Norrlandsprojektet är äntligen inlämnat, praktikbreven är skriva. Dags att vända blad. Jag önskar det kunde gå smidigt, men bladen hakar i varandra. Så mycket obesvarat, så mycket förväntningar. Så mycket hopp.
En bild som jag tagit i samband med mitt Norrlandsprojekt men som inte fick plats i just Norrlandsprojektet. Så mycket "kill your darlings" har det fått bli
Emel & Carl
I somras var jag och fotade ett supervackert bröllop. Brudens familj kom från Turkiet och brudgummen från Sverige. Bröllopet var inspirerad av de båda kulturerna och smälte ihop till någonting oerhört vackert.
En sen höst
Vi tog en liten höstpromenad för att fota en av våra skoluppgifter om just ett höstögonblick. Det var inte alltför lätt med tanke på sommarkänslorna som fortfarande yrde i luften.
Jag har väldigt vackra vänner
Just an empty space
Jag skulle kunna säga att jag saknar dig, men då ljuger jag
Jag skulle kunna säga att mitt hjärta skriker efter dig, efter din beröring, men då talar jag inte sanning
Det är inte längre saknad, det är något annat som får mig att fungera onormalt. Din beröring, ditt leende, jag går som i en dimma, som i en dröm. Det känns så tydligt i mitt sinne och får dig att kännas ännu längre bort.
Jag saknar dig inte, Jag går nästan sönder utan dig.Allt annat vore lögn.
Kanalerna och broarnas stad, dag 3
Den tredje dagen i Venedig begav vi oss till Doge palatset som ligger mitt i smeten. Idag är det ett museum, men för länge sen var det både rättsal och fängelse. Även de mest maktfulla personerna bodde här.
Såhär höll folk på. Matade duvorna så de skulle hoppa upp på dem. Vansinne om man frågar mig.
Sedan begav vi oss till fastlandet där vi fick se tågstationen. Ganska spacad
Åkte lite båt gjorde vi också. Jisses vad trött man var på att åka båt efter den veckan. Idag saknar jag det lite. Hade vart mycket mysigare att åka båt till skolan.
Bildbomb, Kreta
Det får bli en liten paus i min Venedig uppdatering för lite Kreta. Jag och André bestämde oss dagen innan och drog till ett varmt Kreta dagen därpå. Vi levde lite farligt och bokade en ospecifierad resa, tog vårt pick och pack och inte ens 24 timmar senare satt vi på ett plan påväg mot Kreta. Vi visste inte ens vart på Kreta vi skulle hamna.
Ljuset på Arlanda var ganska så fantastiskt för en supernördig fotograf som mig.
Här hamnde vi. I en liten, lugn stad som hette Meleme, 25 minuter med buss från Chania. Inte illa alls.
Andra dagen hyrde vi en moppe och var lite väl positiva när vi tänkte att vi skulle köra ner till Elafonissi som ligger tvärs över Kreta. Elafonissi kallas för Kretas maldiverna och ett besök dit var väl värt rumpvärken och de fyra timmar de tog att åka dit på vår slöa moppe.
Elafonissi
En del tyckte de var lite snyggare än de faktiskt var.
Man kunde hyra pyttesmå trampbåtar, André var lite sugen på det men han bangade tyvärr tilllslut
Jag spanade en ascool tygpåse som jag mer än gärna skulle velat ha
Dagen efter tog vi moppen till en strand som heter Falasserna. Den gick inte heller av för hackor.
Sättet man fraktar getter på var ganska tveksamt.
Lite oplanerat blev det också en hyrning av en bil. André var eld och lågor när han fick köra på kringelikrokelvägarna.
Jag firade mitt nya körkort med att köra den fjärde bilen i mitt liv. Sjukt konstig koppling hade den som till och med knakade. Nä, en Fiat Panda blir det inte för mig. Däremot var det en väldig frihetskänsla att slingra sig fram längs vägarna utan knappt några möten.
Sen blev det tyvärr dags att åka hem och den söta med dumma tanten som ägde hotellet drog upp oss för tidigt och sa att vår buss skulle komma. Det gjorde den inte förrän en halvtimme senare. Men men, hon var ju söt och kindpussade oss när vi åkte därifrån.
Kanalerna och broarnas stad, dag 2 PART 1
Dag två bjöd på stekande väder, (som alla andra dagar)
Väl ute på Lido i dagsljus fick vi se vår första kanal i Venedig med tillhörande bro. Mamma och pappa var glada som spelmän när de skulle få åka båt istället för buss.
Lidos vattenbusstation var trafikerad och inte alltför lätt att navigera sig runt på för att hitta rätt buss.
Vi såg vår första Gondol och kunde efter ett par gondoler se ett mönster - de som åkte var enbart asiater. Bilden till vänster är tagen på en av Venedigs mest kända platser San Marco.
San Marco
Att jobba i Venedig verkade hårt.
Kanalerna och broarnas stad, dag 1
Jag har länge velat åka till Venedig. Så när vi satt där uppe i luften och tittade ner, alldeles förväntansfulla så var så glad jag kan bli.
När vi väl landat i ett fuktigt, hett Venedig var vi tvugna att gå igenom en väldigt lång tunnel för att ta oss till deras egna transportmedel - Båtbussen.
När vi hade gått i 10 minuter och svetten rann om oss så kom vi fram till Venedigs motsvarighet till Sveriges busshållsplats - båtbusshållsplatsen
Båten åkte in i en vik där alla hus var ruffiga och fönstren sönderslagna, jag kunde inte låta bli att undra vart vi hade kommit. Jag blev livrädd för att personalen på båten skulle ropa ut att det var där vi skulle gå av, att det var där vi skulle bo. Till min lättnad tuffade båten vidare och min andan som satt i halsen åkte lugnt ner i magen igen.
Väl framme på Lido, en ö lite utanför Venedig möttes vi av den mest vackra solnedgång
Restaurangerna var fullproppade av folk medan vi sprang gata upp och gata ner för att hitta vårt hotell. En gumma ledde oss åt fel håll. Tillslut hittade vi en annan italiensk tant som inte kunde någon engelska alls, med hjälp av teckenspråk och några ord förstod hon tillslut vad vi ville och vi fick snällt följa efter henne fram till vårt hotell.
När vi efter många om och men hittat vårt hotell gick vi sedan ut för att hitta någonstans att äta. Jag åt min första italienska pizza någonsin och jisses vilken fröjd för magen. För att citera Gustav i Svensson, Svensson. "Är magen glad, är människan glad" När jag gick och la mig den kvällen var jag jävligt glad.
Where the trapped animal lives part II
Vildmarken på min baksida
Idag när vi var ute på min baksida så sprang jag på en ekorre som inte satt alltför långt ifrån mig, självklart sprang jag för att hämta kameran. När jag väl hade gjort det fördföljde jag den stackars gnagaren, han måste tyckt att jag var helknäpp, dock är det inte jag som ser knäpp ut på bilderna utan det är ekorren.
Helknäpp. Lite njöt den nog dock av min kamera eftersom den posade så fint för mig.
Jag stötte mitt i allt på ett rådjur, helrädd var den. Man kan ju tro att jag bor i vildmarken.
Där solen alltid skiner
I fredags kom jag hem från en vecka i Karlstad. Där har jag firat fina Josefin och Rebecka som äntligen tagit examen och hängt med André i både sol och regn. Här är lite bilder tagna ifrån ett badställe precis nedanför Kronoparken. Jag har hunnit jobba mitt första pass och nu ska jag bara ta det lugnt och hoppas på bra väder tills mina tider i juli. Snart ska jag även ut och övningsköra. Herre jisses, önska mig lycka till!
Det är så man blir religös
Alla bilder är tagna med min Samsung SII
Jag är inte mycket för religion, men kyrkor har alltid fascinerat mig. De har någon slags skönhet som inget annat kan komma i närheten av. Ljuset i den här kyrkan vid centralen går ju inte heller av för hackor.
Det mest skrämmande som finns
Kärlek kan vara så oerhört vackert. Den kan fylla varenda mörka vrå med glittrande, bländande ljus.
Den kan nå in dit där allt är fruset, där inget någonsin har varit förut. Den kan nå in dit man inte själv trodde att den skulle nå. Sakta men säkert börjar man öppna upp de delar som legat i mörker alldeles för länge, beredd att låta de dansa av ljus och färg.
Kärlek kan vara så oerhört vackert, men det kan även vara det mest smärtsamma som finns. Den kan lämna en naken, utelämnad och förtvivlad. Den kan stampa på dig, trycka ner dig tills du inte längre vet vad som är upp eller ner. Den kan få de ljusstrimmor som du alltid förlitade dig på att slockna, få allting att bli mörkt.
Kärlek kan vara så oerhört vackert men det är också en chansning. Världens mest skrämmande chansning.
Antingen får den dig att stå på vinnarpallen med armarna högt ovanför huvudet med pokalen i högsta hugg eller så finner du dig själv liggandes, krossad under vinnarpallen.
Hur som helst kan man inte låta bli att chansa, man får aldrig låta bli att chansa. För när man ligger där med alla ben i kroppen krossade så kan man efter ett tag läka och resa sig igen. För det är det de handlar om; att resa sig.
Man måste alltid resa sig.