Therese Loberg

 

Jaha så var tre intensiva dagar fulla med Melodifestivalen över. Det känns lite tråkigt faktiskt för jag har verkligen haft så himla kul. Jag är så himla stolt över att jag har den här erfarenheten och att jag faktiskt klarade av den och är mer eller mindre nöjd med varenda bild. Det händer verkligen inte ofta. 

 

 

Här kommer mina bilder på Mattias Hellberg, sångaren i Nationalteatern, som jag lovade. Jag är lite förälskad i blixt när det blir snyggt. Jag behärskar det inte riktigt så öva, öva är det enda som gäller. 

 

Vi träffade Mattias i en skivaffär som hade ett eget ascoolt café mitt i Göteborg. Mattias var supertrevlig och är en asduktig musiker. Jag var däremot mest imponerad över att han är Håkan Hellströms gitarrist. Det sa jag som tur var inte till honom.  

 

 

Häromdagen fick jag följa med en reporter ut till Kristdemokraternas lokal i Borås där före detta nyhetsankaret Lars Adaktusson var på besök. Han tar nu nästa steg och vill bege sin i EU-parlamentet.

 

Jag tog även med honom ut för att fota men de bilderna blev inget att hänga i gran. Väldigt trevlig var han däremot. 

 

Idag har jag varit på jobb i Göteborg för första gången. Vi träffade Mattias Hellberg som är sångare i Nationalteatern och Håkan Hellströms gitarrist. De bilder jag tog publiceras på fredag. Så efter det lovar jag att ni ska få se dem. Det var ett sjukt roligt jobb och jag är så jävla glad för alla trevliga människor som jag får träffa genom det här jobbet. 

 

Ja nu blir det kanske lite tjatigt för er som har mig på facebook. Men kolla in mitt multimediaprojekt om en familj som har slädhundar vettja. Det är något jag faktiskt är otroligt nöjd med för en gång skull. Jag har massvis med bilder som inte heller finns med i den här presentationen. Ambitionen är väl att det ska komma upp fler bilder i bloggen men saker går ju inte alltid så fort när det gäller min blogg. 

 

 

 

Det första jobbet jag gjorde på BT den här veckan var det här. Det var inga av dessa bilder som blev publicerade men det är dessa jag gillar allra mest.

 

Så var praktiken i full gång. Jag har redan fått många spridda skurar av jobb. Jag har fotat allt från en amerikanska som ska tävla i en cupcapetävling i helgen och en 87-årig gubbe som ska åka ner till Italien för att tävla i en tävling med långfärdsskidor till att hänga utanför Ellos huvudkontor som ska varsla folk för att få en kommentar. Allting har varit så himla roligt och jag är så otroligt glad för att alla är så trevliga och roliga att ha och göra med. Allting har precis börjat men jag är så otroligt exalterad över att se vad för roliga saker jag kommer att få göra den här terminen. De berättar hela tiden för mig hur stor chans jag har till att göra egna saker och jag ska verkligen försöka ta tillvara på det. 

 

I tisdags fick jag beröm av en av nyhetscheferna. Han kom till mig och sa "du kan ju det här, det är kul att se". Mitt humör sköt till skyarna, jag är verkligen inte bortskämd med beröm och varenda gång är det så otroligt trevligt att höra. 

 

Idag däremot har varit en dyster dag. Jag följde med en av familjereportrarna ut och gjorde ett jobb om ett danskt par som flyttat till Sverige för att driva ett företag i att baka bland annat baka tunnbröd. Jag såg framför mig hur bra det här jobbet hade kunnat bli. När vi kom dit slogs jag av hur värdelöst ljuset för en fotografering var. Blandljus. För den som inte är insatt i foto kan man förklara att det är när de finns olika ljuskällor som blandas. I det här fallet var det små fönster som släppte in ljus och gula lysrör som är fruktansvärda ur fotosynpunkt. Så jag gjorde ett tappert försök med att släcka lysrören men då blev ljuset så fattigt att jag var tvungen att ta fram min blixt.

 

Problemen slutade inte där utan rummen var små och jag med mitt 24 mm objektiv på en kamera som har förlängd sensor fick inte plats med tunnbrödsbaket och personerna på en och samma bild. Jag ställde mig tillslut på en stol utanför huset och fotograferade in genom fönstret. Reportern var otroligt hjäpsam och hjälpte mig hålla blixten.

 

Jag är så otroligt missnöjd med dessa bilder som blev från den här plåtningen och det stör mig verkligen att jag inte kan släppa det. Inte blev det bättre heller när de visar sig att exakt det här jobbet har gjorts förut och bilden var mycket bättre än min. Varför är det så att om man får beröm så suger man sig i det och sträcker på sig lite extra ett tag, sen far det direkt ut genom fönstret? Däremot när man själv känner att man gjort något som inte riktigt duger så sitter det i en likt en djävul på ena axeln?

 

Nä, jag får försöka vända det här till något positivt. Jag måste göra bättre nästa gång. Bildredaktören sa att det är bra att känna så, att man måste det ibland. " För när man känner sig nöjd med allt hela tiden, då har man förmodligen slutat bry sig". Jag får försöka höra hans ord i mitt huvud och vara glad över att jag faktiskt ställer krav på mig att det ska bli bra. 

 

 

 

 

 

Sådär. Nu är jag på plats i Borås. Mina föräldrar har hjälpt mig köra alla mina grejer från Sundsvall till Borås. Vad hade jag gjort utan dem? 

 

Jag kan verkligen inte riktigt förstå att jag ska ut på praktik imorgon. Det har gått så otroligt fort. Det känns nästan som att det var igår jag började min utbildning och nu är jag redan inne på fjärde terminen. Herre jisses.

 

Skräckblandad förtjusning är vad jag känner. Så otroligt exalterad men ändå vettskrämd. Det är dags att ta sig ut i den riktiga världen. Det är bara att ta klivet. Ska bli så otroligt roligt att äntligen få göra det jag verkligen vill och älskar mest att göra. 

 

 

 

Mamma och pappa kom och hälsade på mig i Sundsvall i November. Ibland är jag inte så snabb på det där med att få upp bilder i bloggen. Huvudskälet till att de kom upp var att de ville vara med på vår Norrlandsprojektvisning. Vi passade däremot även på att se de vackraste platserna i Sundsvall. Här har ni utsikten från Norra berget

 

 

Det har varit ganska tist och tråkigt här på senaste tiden. Förlåt för det. Jag har helt enkelt haft varken blogg- eller fotolust. Jag ska försöka ändra på det nu. Igår åkte jag och André till Hagaparken för att besöka Fjärlishuset. 

 

Nu är jag säkert lite efter, nu när det är 2014 och allt. Men den här låten är helt fantastisk. Videon är simpel, men fantastisk.  

 

 

 

Sista dagen åkte vi till en ö som ligger utanför Venedig som heter Burano. Mamma sa att skulle vara fint där och att det skulle finnas färgglada hus. Inte visste jag hur FINT det skulle vara. 

 

Jaha så var det dags igen. Jag har ju alltid sagt att saker som får mig att gå utanför min comfort zone, saker som får mig att kasta mig ut i det okända, är det som får mig att växa som person och hitta mig själv. Jag håller fortfarande fast vid det. 

 

Tanken var inte från början att jag skulle pröva på något nytt, utan jag tänkte i tråkiga banor. Jag skulle vara hemma, göra min praktik i Sthlm och vara helt på den säkra sidan. Däremot blir det ju sällan som man vill. Efter många om och men.

 

Efter många skrik, många dragningar i håret och frustrerade stampningar fick jag helt enkelt släppa kontrollen och ta mitt pick och pack dit det lutade. Jag har bott på östkusten, i Sundsvall. Steget är väl egentligen ganska naturligt. I vår kommer jag ta mina vita inredningsdetaljer och flytta till Västkusten. Borås, med boende antingen där eller i Göteborg. De kallar det för Bästkusten, vi får väl se.

 

 

 

 

 

Jag är inte så snabb alla gånger. Därför fortsätter jag nu, i november med bilder från Venedig. Dag 5 åkte vi på vinprovning där vi fick gå runt på vingården och sen smaka goda viner och äta goda italienska delikatesser.

 

En del människor kommer in i ens liv och man vet på en gång att det är meningen, att ödet har fört två vägar till samma mål. Men så vänds saker upp och ner och det som kändes så självklart ifrågasätts. Allt som finns kvar är helt plötsligt en profil på facebook och en känsla av att någonting som hade kunnat vara så vackert vissnade och dog.

Fyra veckor. Upprymd, exalterad, nervös, förväntansfull, förkrossad, på bristningsgränsen. Fyra veckor av så många olika känslor. De är äntligen över och kvar är en lättnad, men paniken sitter fortfarande i. Norrlandsprojektet är äntligen inlämnat, praktikbreven är skriva. Dags att vända blad. Jag önskar det kunde gå smidigt, men bladen hakar i varandra. Så mycket obesvarat, så mycket förväntningar. Så mycket hopp.