Elfsborg
Som sagt, så växer fotboll för mig, iaf att fota den. Det går så himla fort och möjligheterna till bra bilder är många.
Varje moln är trasigt
I helgen var jag och Josefin på Håkans spelning på Ullevi. Det finns inte så mycket som kan sammanfatta den spelningen förutom eufori. Det var fantastiskt. Vi började dagen på en restaurant på avenyn och hamnade bredvid ett göteborgspar. Josefin drog skämt om tunnelbanor och möttes av tystnad. Awkward. Sen gick vi vidare till en park (typ) som också låg precis vid avenyn. Där njöt vi av solen och drack några glas rosé. Det är bra när man kan röra på sig lite som möjligt.
Jag ber förresten om ursäkt för kvalitén på bilderna. Alla är tagna med min mobilkamera som inte har den bästa upplösningen. Spelningen började 20.00 och kvart i stod vi på utestället Trädgårn för att använda toaletten och ta en shot.
Vi sprang sen till Ullevi för att upptäcka att det var lång tid kvar tills Håkan skulle gå på.
Personerna bredvid oss såg ut att ha skittråkigt. Antingen hade de bråkat eller så hade de blivit tvingade till att gå.
Biljetterna jag hade bokat var utan min medvetenhet belägna väldigt högt upp. Oj då, speciellt med tanke på att Josefin är riktigt höjdrädd. Men så fort Håkan gick bort så gick det bra för Joss.
Framåt kvällen, när mörktet kom krypandes plockade publiken fram sina telefoner och vajade i takt med Håkans ballader. Jätte vackert, speciellt ifrån där vi stod eftersom vi fick en sån överblick.
Efter konserten gick vi heltaggade till utestället Trädgårn som inte riktigt motsvarade våra förväntningar, men vad gör väl det. Vid halv tre tog vi våra dansande fötter till bussen hem till Borås. Tråkigt att det är över med tanke på hur länge vi sett fram emot.
Idyll
Hemma i Segeltorp för en veckas semester. Den här terminen har vart bland de bästa i mitt liv, jag har lärt mig så oerhört mycket, fått känna på hur det är att ha ett jobb jag verkligen gillar och träffat så oehört mycket intressanta människor. Samtidigt känner jag hur slut jag är och att allt som hänt verkligen inte har hunnit sjunka in. Det kommer liksom som en våg som sköljer över en nu när jag fått några dagars distans. Jag har liksom inte haft tid att andas.
Här befinner jag mig just nu. I vårt rosa hus.
På söndag bär det av ännu en gång till Borås för lite sommarjobb och jag är så jävla pepp och glad att jag faktiskt kommer vara anställd på en tidning en tid, ingen praktikant utan ett riktigt vikariat. Så himla glad att de ger mig chansen. Men först ska jag vila och ha det bra. Dock har jag åkt på en förkylning, så jäkla typiskt men vi får hoppas att den är borta inom ett par dagar. Det blir liksom inte samma njutning med den. Men men, på med positiva hatten nu.
Bilar och sport
I går fick vi reda på att två bilar av den nya Porschen 918 Spyder snart kommer åka på gatorna i Borås. Endast fyra är sålda i Sverige och två går alltså till Borås. Till historien hör väl även att självaste Zlatan blev ägare till en förra veckan. Jag tycker väl att den här bilden är alldeles för mycket reklam för Porsche och den användes inte heller men säljaren ville absolut att jag skulle ta med huset i bakgrunden. Tyckte nog att själva bilden blev ganska frän ändå. Om det är någon som är sugen kostar den bara 8.4 miljoner.
Porsche 918 Spyder. Den här bilden användes.
Sen har det blivit en hel del Elfsborgträningar för mig. Jag klagar absolut inte med tanke på hur fint vädret har varit de senaste veckorna. Något jag har kommit underfund med är att fotboll verkligen är roligt. Jag förstår helt plötsligt grejen. Det är verkligen perfekt att Borås har Elfsborg så att jag har fått öva lite på sportfotografering.
Elfsborgs tränare Janne Mian lattjar lite med spelaren Niklas Hult
Viktor Prodell var glad i hatten.
Sist jag skrev var det nära slutet på praktiken och jag får ont i magen när jag tänker på att det är ännu närmre slutet den här gången. Den här perioden har varit så sjuk lärorik och jag kan inte fatta att den snart är över.
Borås genom min lins
Om man fortsätter och gå ut från stan så ligger de här husen en bit bort. Norrby heter stadsdelen där de ligger och dessa hus är ju bara för söta. De är ett lägenhetskomplex, tror jag.
Hur söta är de inte?
Det kryllar även av sådana här hus. Vore spännande att veta hur mycket hus man får för samma pengar i Sthlm.
Jag vet att Boråsarna tycker att det är så bra att de är nära in till stan men samtidigt även till naturen, jag kan ju inget annat än att hålla med.
Sen fastnade någon annan tok på bild.
Jag kan verkligen inte bli mätt på blomsterkransar. Det är verkligen min svaghet
Att växa upp så alla kan se det
Jag har funderat på en sak. Faktiskt funderat på det ganska länge. Det handlar om det där som en ganska stor del av mitt liv kretsar kring - Facebook.
Som tiden är nu känns det på något sätt väldigt konstigt att tänka sig in i att facebook någon gång skulle försvinna, att något annat skulle kunna ta dess plats. Ja men ni vet. Lunarstorm blev ju ersatt av Playahead som i sin tur blev brutalt ersatt av just Facebook. Man hade ju ingen aning om att någon så stor sida som just Facebook var på väg att slå igenom just då. Jag vet inte ens varför facebook är så stort som det är. Så jävla bra är väl inte just den sidan.
Kommer ni inte ihåg vilka "fantastiska" presentationer man kunde ha på Playahead? GIFar som blinkade i glitter och för att inte glömma trenden med tjejer som sög på napp, var det inte fantastiskt? Jag skäms ju för att erkänna det men jag var en av dem, en Djurgårdsnapp hade jag. Som den fotbollssupporter jag var. För det kan man väl kalla sig när man är Djurgårdare för att alla söta killar var det? Hoppas som tusan att de bilderna aldrig får se dagens ljus igen.
Kommer ni ihåg? Bild lånad från resume.se
Till och med låtar kunde man ha på sin profil,så om man fastnade för någons profillåt så kunde man gå in på profilen just för att lyssna. Problemet var bara att personen kunde se att man hade besökt sidan och det fick en att framstå som en och en annan stalker. Oj då.
Men nog om det. Det är inte det jag funderat på. Min fundering handlade som sagt var om Facebook. Det känns väldigt främmande att just den sidan skulle försvinna. Det är ju inte bara en community längre utan ett helt jävla imperium. Förmodligen kommer vi inte bli av med facebook i första taget.
Jag har haft facebook sedan 2007 och det finns bilder på mig från den tiden. 7 år av mitt liv ligger alltså öppet, ute på internet, för de som är vänner med mig att se. 7 år av utveckling. Det är ganska läskigt, samtidigt som det är väldigt kul att gå tillbaka och titta på. Man kan se saker som man glömt bort att man gjort, skaka på huvudet till saker man yttrade sig om och skratta åt saker andra har skrivit.
Låt oss då leka med tanken. Kommer jag fortfarande ha facebook om 30 år? När jag är 54 år och förhoppningsvis har en familj. Kommer då mitt liv fortfarande ligga ute på internet, uppe för mina barn att se? Att titta på när mamma söp sig full i Magaluf eller posade på sätt som jag inte kommer vara stolt över då? Spännande tanke.
Om det nu kommer att vara så så tycker jag inte att man ska skämmas isf. Man ska inte ta bort någonting. Alla har levt sitt liv på sitt sätt och klyshigt nog är det bättre att ångra saker man gjorde istället för de saker man aldrig gjorde. Och nu kommer jag dit jag alltid kommer när jag skriver någonting. För att vara den personen man är idag måste man gå igenom de steg som livet bjuder en på, vem vet. Annars kanske du hade varit någon helt annan. Inte gör det mig någonting om mina barn skulle se min väg - för det är nog för jävla lärorikt att se hur en person försöker hitta sig själv, försöker hitta hem.
Vackra varelser
I går gjorde jag ett jobb som för mig som djurvän var fantastiskt. Hästar är verkligen så otroligt vackra. Det här jobbet är för att damen här under har fått pengar från att forsätta hålla rasen Nordsvensk brukshäst vid liv.
Motorsågar och motljus
Här om dagen var jag och fotade ett gäng glada invandrare som ingår i ett projekt för att de lättare ska få ett jobb i Sverige. De var just då i full gång med att ta motorsågskörkort just för att de ska kunna få yrken inom skogsbruk. Ljuset denna dag var fantastiskt och jag kom hem med ett antal fler bilder än vad jag behövde.
Om psykisk ohälsa och komik
Igår var jag och fotade Hasse Bronténs ståupp "Biopulär - Vem är egentligen knäpp". Jag tyckte verkligen att den var fantastisk. Så fantastisk att jag skrev mitt egna lilla omdöme som dock inte publicerades i tidningen men som ni kan ta del av här:
"Han slog mig så hårt att jag trodde att jag skulle dö", det säger han om sin pappa som var sjuk i bipolär sjukdom. När Hasse Brontén stod på Sagateaterns scen i går var det blandat starka känslor och komik.
Det märks att Hasse Brontén gör showen för ett annat syfte, det är inte bara för att underhålla utan också för att få det svenska folket att vakna och få någon slags förståelse för psykisk ohälsa.
Han berättar att han alltid använt humor för att skämta bort saker, att när saker har blivit för tunga så har han alltid skojat bort dem. Det märks även i dag.
Mellan skämt om sin poliskarriär, sexiga selfies och pungen som snoppens fula kompis fylls salen av något slags allvar. Hela salongen blir tyst, endast någon skrattar där man verkligen inte bör. Han tar ton och berättar allvarliga saker om sin sjuka pappa. Hur han skämdes över sin pappas sjukdom och nästan önskade att han hade haft cancer istället för bipolär sjukdom, eftersom att det var enklare att prata om. Han undrar varför vi har galor för cancersjuka, men inte något liknande för psykiskt sjuka trots att den siffran i Sverige i dag också är hög.
När han pratar om sin pappa, med den känslan han gör det, är han helt magnifik. Det känns som att tiden stannar för en liten stund. Salen fylls med elektricitet, men lika fort som det allvarliga kommit på tal så skämtar han bort det igen och kommer in på det som publiken är där för att se - underhållning.
…och underhålla, det kan han. Det är ingen snack om saken. Men när man går därifrån skakar man inte bara av sig showen, utan den sitter kvar där som någon slags klängande ryggsäck fylld med förståelse och tankar. Vem är egentligen galen?, och varför är psykisk ohälsa fortfarande ett tabu i Sverige?
Ute i ingenstans
En sak med att praktisera på Borås tidning är att jobben är så otrotligt varierande. Ena dagen är jag på melodifestivalen i en annan stad och andra dagen är jag ute på landsbygden någonstans.
Idag gjorde jag ett jobb om en by som heter Håhult där det enbart bor 9 invånare. Jag behöver inte åka långt för att vara mitt i ingenstans, här har jag åkt kanske en kvart ifrån city och jag är verkligen på landsbygden. Jag tycker det är ganska fantastiskt att få se människor som lever så olika.
Stad med färg
Här om veckan var jag på plats i Vänersborg för ett jobb för Borås Tidning. Staden var full av trähus i pastellfärger så jag var glad.
Hey how U doin?
Hey, How U doin'?
I veckan fick jag göra ett jobb på en cirkus i en by utanför Borås. De har inte öppnat än så vi fick fokusera på sådant som redan fanns där, typ djuren. Jag var mer än nöjd.
Även fast man jobbar msåte man passa på att ta tillfällen i akt ibland. Jag fick klappa den här elefanten på TUNGAN!?, tydligen älskar elefanter det. Jag var ganska noga med att tvätta händerna när jag kom tillbaka till redaktionen om man säger så.
En närbild på elefantens hud.
Jag vet inte ifall jag någonsin har sett en Zebra på riktigt någon gång men de var så vackra så det kändes overkligt.
Hej.
Anton Frank är den som har tränat alla djuren och det märktes att de tyckte mycket om honom.
Kamelerna var lite väl nyfikna på vad jag höll på med. Ett antal slick senare på min kamera lämnade jag tältet.
Han säger att det är tryggt men den här bilden utrstrålar inte det direkt.
Lamadjur, jisses vilka stjärnor. Fantastiska. Jag bryr mig ju egentigen väldigt mycket om djur och jag tycker att det är viktigt att de har det bra. Alla djur får inte vara med varje år på uppvisningen utan en del djur måste vila. Tydligen märker man på dessa djur att de blir ledsna. Cirkusdirektören försäkrade oss om att de behandlar djuren jättebra och att de här djuren är uppfödda på det här sättet. Det vet liksom inget annat. Man får bara hoppas att det är sant.
We can do this all night
Jaha så har man vart i Borås i dryga 2 månader och man vill ju inte överdriva men det skulle egentligen inte kunna vara så mycket bättre. Jag känner verkligen att jag hamnat på rätt praktikplats och jag är så himla glad för att de ger mig förtroendet att göra så mycket olika uppdrag.
Det känns som att jag har fått flänga runt en del och på måndag och tisdag blir det jobb för sporten i Malmö. Jag har aldrig varit i Malmö tidigare men har alltid velat åka dit så det ska bli riktigt roligt. Jag får verkligen träffa människor och se platser jag aldrig skulle se tack vare den här praktiken. Jag kan ju inte än annat tycka att det här måste vara ett av världens roligaste jobb. Man får ju bara hoppas att det finns en framtid för en i det också.
Jag har redan börjat fundera på mitt examensprojekt som vi ska göra om ungefär ett år och har kommit på en idé som jag verkligen är aspepp på. Frågan är bara om den är genomförbar, det är lång tid kvar men det är även ganska viktigt. Däremot tror jag att jag bestämt mig för att göra både rörlig- och stillbild. Är så pepp.
Baby shower
Förra helgen hade vi Baby shower för bästa Elin som vilken dag som helst ska bli mamma. Vi lekte gissa bajset vilket ni ser på bilden ovanför här. Vi hade även en tipspromenad om Elin och om bebisar.
Tessie hittade en kompis i Tilda som var på besök med sin mamma.
Finaste Elle, visst strålar hon?
Man kan ju liksom inte låta bli när de är så små. Så lena och så så.. små... Otroligt gulligt.
Här ligger alltså lilla Knutte och väntar på att få komma ut. Många kvinnor blir flodhästar när de är gravida, Elin är bara vacker. Jag lät även de andra gissa omkretsen på Elins mage som sedan mättes till enbart 100cm.
Mickis och Linus har verkligen lyckats här alltså. Tilda är så himla söt.
Det bjöds på marängtårta och cupcakes.
Vi får väl se om det är en liten kille som kommer ut.
Jag vet inte varför jag envisas med att rita men med det här mästerverket gjorde vi en gammal god lek "sätt knorren på grisen" till "sätt första hårstrået på bebisen"
Lidköping och efterfest
På lördagen i Lidköping gick vi på melodifestivalefterfesten. Där sprutade de vinnande bidragen champagne och de förlorande kramades med varandra. Christer Björkman var redigt berusad och stod och hängde på andra.
Jag hade enbart med mig kameran för att ha bilder som minne, otroligt skönt att bara få koppla av och slippa känna att jag behövde leverera något.
Några dagar tidigare träffade vi Janerik Henriksson som är fotograf på TT. Även den här kvällen hängde han med oss. Det var otroligt roligt att träffa honom och få höra flera historier om hans lååååånga karriär som bildjournalist. Även roligt att ha ett ansikte på ett namn som titt och tätt dyker upp i tidningar överallt.
En random, vacker tjej på dansgolvet ryckte tag i mig och tyckte att jag också skulle få vara med på bild. Det gick inte att protestera så det var bara att fint ge över min kamera till henne. Min blick säger ju ganska mycket om vad jag tycker om det. Av någon anledning tyckte hon inte att Janerik skulle vara med på bilden.
Den här unga mannen hade ett extra gott öga till Martin. Mycket underhållande.
Mitt i smeten står Linus Svenning och en reporter från Aftonbladet.
Jag fick med båda dessa upp på dansgolvet vilket jag tyckte var en bragd.
Jag och Martin blev kallade för superteamet av cheferna på kulturen, så det var kul. Lite trist att Martins praktik på BT är över nu och att det inte blir någon mer Melodifestival för oss i år. Jag har verkligen haft jättekul och det är verkligen något som jag lärt mig jättemycket på.
Porträtt av politiker
Här har ni politikerna jag pratade om förut. Ulrika Geeraedts (F), Sofia Bohlin (S) och Cecilie Tenfjord-Toftby (M)
Cecilie Tenfjord-Toftby. Hennes franska bulldog Hulda ser inte riktigt ut att tycka att det är lika roligt med politik.
Ulrika Geeraedts bor i Ulricehamn. Det var viktigt att läsarna kunde känna igen sig i det så jag tog några bilder där läsarna från Ulricehamn skulle känna igen sig direkt.
Som ni märker har det blivit en del porträtt och jag stormtrivs verkligen med det. Det är så mycket roligare att ta en bild när man själv får bestämma hur den ska se ut. Vilket ljus och vilken miljö man får använda. Det är verkligen så himla tråkigt att ta bilder där saker händer som man inte har någon som helst kontroll över, jag blir nästan aldrig nöjd med sånna bilder.
Survivor
Nu är ni väl lite trötta på State of Drama så jag tänkte visa er något annat. Igår träffade vi otroligt glada, familjekära Helena Paparizou och hårrocksburbandet Outrigger. Båda har koppling till Borås.
Outrigger, Helena Paparizou
Det är verkligen så himla roligt att komma ifrån en fotning och känna att man verkligen är nöjd med materialet man har med sig tillbaka. Förut kände jag aldrig så men det börjar bli vanligare och vanligare under praktiken och det är så himla kul att det måste innebära att jag utvecklas.
All we are
Full fart kan man säga att det är här borta i Lidköping. Idag har jag pysslat med mycket webbtv och flera av dessa ligger uppe på webben. Min favorit är en intervju med State of Drama på deras hotellrum. De berättar om de bästa melodifestivallåtarna, förebilder och varför Emil tar på sig själv när han dansar. Kolla in inslaget här: State of Drama
We smile
Under melodifestivalveckan i Göteborg passade jag på att ta lite bilder på genrepet. Jag hade ingen telelins med mig för jag trodde inte jag skulle få chansen att fota när de uppträdde så det sög lite.
Oscar Zia går hem hos damerna. Jag är ganska förvånad över hur många sånna här mörkhåriga flickfavoriter det får plats i svensk musik.
Tack för den
Emil Gullham försöker göra sig söt för att gå hem i tv-sofforna
Här har ni avslöjandet på hur den så kallade Carolavinden blir till.
Det är verkligen så himla kul hur mycket olika saker jag får pröva på på min praktik. Jag fotar allt från barn och kändisar till politiker. I helgen publiceras bilder jag tagit på tre politiker som vill in i Europaparlamentet. Bilder som jag faktiskt är riktigt nöjd med och det roligaste är att de alla är kvinnor. På torsdag-lördag skickar dem iväg mig på Andra chansen i Lidköping och det ska verkligen bli så himla kul. Idag tittade även solen fram. Det går ju inte annat än att vara pepp på livet.
Om lycka och olycka och sånt
Jag känner mig inte ofta så gammal men när jag väl tänker på det så undrar jag lite faktiskt vart tiden har tagit vägen. Samtidigt vet jag precis vart den försvunnit.
Däremot har jag nog aldrig känt mig så gammal som när en 20-åring som jag delar kök med frågade "om du hade vart 20 år nu, hade du då sett till att göra fler saker än vad du gjort?"
Det tog mig inte särskilt lång tid för att komma på ett svar på den frågan: Nej.
En liten snoris som bara ville ut i världen och ha roligt.
Jag har faktiskt hunnit med många saker som inte många andra har. Efter jag tog studenten bestämde jag mig för att enbart ha kul, så kul att jag till och med åkte iväg och gjorde den klassiska "jobba i Magaluf grejen". Där lärde jag mig om människor men sket blanka fan i verkligheten. Jag skapade min egna verklighet, och det behöver man ibland.
Fest på stranden, drickandes direkt ur vinflaskan blev min vardag i Magaluf.
Min nöjesresa fortsatte genom livet och jag flyttade tvärs över hela jorden till Kalifornien för att studera foto och journalistik. Där lärde jag mig mycket, inte minst om mig själv. Störst av allt var att jag fann en passion jag inte visste att jag hade; fotografi. Däremot gick det roliga alltid före och en halvdan inskyndad uppgift inlämnad varje torsdag blev standard för att hinna vara med på festen, även fast det var fest fredag och lördag också.
Santa Barbara
Jag ångrar ingenting. Där träffade jag de mest fantastiska människor som jag vet att jag kommer att ha i mitt liv för alltid. Jag har aldrig haft så roligt och jag kommer förmodligen aldrig att känna just den sortens lycka igen. Jag fortsatte liksom skaffa mig en verklighet som inte riktigt fanns, min egna verklighet.
På ett sätt är det en sorg i det för det känns som att det aldrig kommer finnas någonting som kommer toppa just de åren. Däremot förändras man som person och om man ska vara lite vettig vet man att saker aldrig fortsätter att vara som de var, saker förändras alltid.
Med ett tungt hjärta lämnade jag USA och de soliga stränderna efter ett år och bytte de mot ett blåsigt Karlshamn med jakten på min framtid. Just det året i Karlshamn har nog aldrig riktigt tagit så hårt på mig som någon annan tid. Jag lyckades välja alla fel och om jag tänker tillbaka så är det här den tiden jag har varit som allra mest olycklig.
Karlshamn
Missförstå mig inte, jag mötte fantastiska människor som förgyllde mina dagar. Alla var fantastiska och jag har otroligt många fina minnen därifrån som jag inte skulle vilja byta mot något. Hade det inte varit för dem hade jag nog lämnat Karlshamn efter någon månad. Däremot var det så mycket för mig som var så otroligt fel med Karlshamn. Det har ingenting med personer att göra.
Du är fantastisk.
För att fylla det tomrum som någonstans bildades där under den tiden valde jag som sagt många fel val. Val som jag trodde skulle göra mig hel som människa men som istället fick mig att sjunka djupare ner i avgrunden. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag ringde hem till min mamma eftersom att mitt hjärta gjorde så ont men jag aldrig förstod varför. Jag började till och med fundera på om jag var bipolär, för det kändes inte som att det fanns en anledning till hur en människa kunde vara så glad men samtidigt så ledsen från dag till dag.
Utbildningen Digital Bildproduktion var fel för mig och det var någonting med Karlshamn som fick mig att hålla tillbaka den jag är, jag kom liksom aldrig riktigt fram, inte på riktigt. Förmodligen för att jag någonstans där i mitten tappade bort mig själv.
Foto: Felix Karlsson och Per Larsson
Min räddning blev när jag äntligen kom in på Bildjournalistikprogrammet i Sundsvall och jag fick känna på hur det känns att veta att den vägen man valt kommer leda en rätt i livet.
Foto: Dino Vulic och Per Larsson
Så nej, hade jag varit 20 år igen och fått leva om allt igen så hade jag gjort det på precis samma vis. Alla sorts erfarenheter gör en rikare och utan dessa hade jag förmodligen inte varit samma person som jag är idag, hade inte varit där jag är idag. Och jag gillar där jag är. Förbannat jävla mycket.