Tripp down memory lane
Som sagt, när jag kom till USA och i princip under hela tiden jag var där hade jag ingen aning om vad jag pysslade med rent fotomässigt. Däremot var det där jag snappade upp passionen, men det är inte förrän nu under min tid i Sundsvall som det känns att jag verkligen börjar utvecklas. För mig vore det otroligt roligt att få åka tillbaka till samma platser som jag tafatt har fotograferat och få se hur mycket bättre bilder det skulle bli.
Utsikt från Santa Barbara City College
Malibu
När mamma och pappa var och hälsade på mig tog vi en tripp runt i Malibu och LA. Otroligt vackert och det finns en hel drös med saker man kan göra. Inte bada dock, i alla fall inte i april. Här var verkligen vattnet skitkallt
Här har ni den berömde Malibustranden. Det är här alla kändisar har hus och Charlie Harper bor.
Inom kort kommer fler bilder från min tid i USA, men under tiden kan väl ni gå in på den här länken och anmäla er så att ni också kan vinna en resa till LA och få se själv hur fantastiskt det är
Stroll down memory lane
Det var i USA jag liksom hittade mig själv. Jag åkte ner med hoppet om att väcka mina små journalistikdrömmar till något stort, men kom hem med en helt annan upptäckt. Fotografi. Bildjournalistik.
Varenda dag under tiden jag bodde i Kalifornien, kändes ungefär såhär. Som en vacker solnedgång tillsammans med söta vänner. Jag bodde liksom i en bubbla och ingenting kunde ta mig ur den lyckan.
Så jag har bestämt mig för att delta i Sunsilks reportertävling där man kan vinna en resa som reporter till just LA. Jag kommer vara lite jobbig och jag kommer kanske göra ganska mycket reklam men ni får stå ut.
Ni kan däremot också vinna en resa till LA och samtidigt stödja mig. Gå in och anmäl er här vettja
Emel & Carl
I somras var jag och fotade ett supervackert bröllop. Brudens familj kom från Turkiet och brudgummen från Sverige. Bröllopet var inspirerad av de båda kulturerna och smälte ihop till någonting oerhört vackert.
Australian Barbeque
En helg kom den så kallade Internationella marknaden till lilla Sundsvall. Ett av matstånden stod ut lite mer än de andra. The Australian Barbequee erbjöd hamburgare på känguru, krokodil och kamel. Ingenting man kan pröva varje dag. Nyttigt skulle det vara också, fettsnålt och vitaminrikt.
- People are scared to try, expecially crocodile. Because they're the last living dinosaurs, berättar Brendan för mig. Han är inte alls australienare utan britt.
Här har vi då den berömda krokodilhamburgaren. Brendan säger att den smakar ungefär som kyckling men med en konsistens mer som fisk. Känguru smakar som biff med en stark, vild smak.
- The camel doesn't taste like anything else, unless you tried it yourself, säger Brendan.
Kanalerna och broarnas stad, dag 4
Dagen började som vanligt med att åka båt i femtioelva år. Varmt, men mysigt. Den här dagen gick turen till ön Murano som vi var tvugna att byta båt för att komma till.
Självklart blev det tokigt när familjen Loberg ska göra någonting och vid byssbytet satte vi oss på fel buss och hamnade någonstans långt ut i ingenstans. Vi försökte kommunicera med en italienare som inte kunde engelska. Genom gester, leenden och skratt förstod vi tillslut hur vi skulle ta oss till rätt ö.
Tillslut kom vi fram till Murano som är känd för sitt glas
Eftersom ön är känd för sina glas besökte vi självklart ett glasblåseri.
Murano
Om man gick lite utanför turiststråken kom man till ett helt öde Murano. Jag tror jag aldrig varit så varm i hela mitt liv.
Det var inte bara jag som var varm.
En höstdag
En liten snabb uppgift jag gjorde igår i skolan. Temat vi fick var "moving autumn". En liten söt film. Inget mästervärk. Kolla gärna i HD
En sen höst
Vi tog en liten höstpromenad för att fota en av våra skoluppgifter om just ett höstögonblick. Det var inte alltför lätt med tanke på sommarkänslorna som fortfarande yrde i luften.
Jag har väldigt vackra vänner
Det där man inte pratar om
På senaste tiden har jag funderat en del kring döden. Precis innan kursstart tog en kille i klassen över mig sitt liv och en kompis mamma gick strax därefter alldeles för fort bort.
Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att förlora någon i min omgivning, speciellt inte min egen mamma eller pappa. Bara tanken får mina tårkanaler att bli i obalans.
Det är så lätt att ta allt för givet. En del människor rycks bort alltför tidigt och de runtomkring dem hinner knappt blinka. Hinner knappt reagera. Allt som finns kvar av något levande är tomhet. Det är så otroligt orättvist.
Att mamma alltid finns där att ringa för ett par tröstande ord, att pappa alltid finns där när tekniken tryter, att brorsarn alltid finns där för att skina upp ur sin odräglighet. Det är verkligen saker jag tar för givet och det borde jag verkligen inte.
Ett liv är kort, det märker jag mer nu än aldrig förr. Det låter som en klyscha, men vi borde verkligen ta hand om varandra mer, berätta hur mycket vi tycker om varandra. Om inte med ord, i alla fall genom handlingar.
Ibland kan en kram vara allt någon behöver för att få mörk dag att bli lite ljusare. Ibland kan ett par varma ord tina upp en hel vecka. Vi borde verkligen inte vara rädda för att visa för varandra hur vi känner och det viktigaste - vi får verkligen aldrig glömma bort hur skört livet är, hur kort det kan vara.
Just an empty space
Jag skulle kunna säga att jag saknar dig, men då ljuger jag
Jag skulle kunna säga att mitt hjärta skriker efter dig, efter din beröring, men då talar jag inte sanning
Det är inte längre saknad, det är något annat som får mig att fungera onormalt. Din beröring, ditt leende, jag går som i en dimma, som i en dröm. Det känns så tydligt i mitt sinne och får dig att kännas ännu längre bort.
Jag saknar dig inte, Jag går nästan sönder utan dig.Allt annat vore lögn.
Kanalerna och broarnas stad, dag 3
Den tredje dagen i Venedig begav vi oss till Doge palatset som ligger mitt i smeten. Idag är det ett museum, men för länge sen var det både rättsal och fängelse. Även de mest maktfulla personerna bodde här.
Såhär höll folk på. Matade duvorna så de skulle hoppa upp på dem. Vansinne om man frågar mig.
Sedan begav vi oss till fastlandet där vi fick se tågstationen. Ganska spacad
Åkte lite båt gjorde vi också. Jisses vad trött man var på att åka båt efter den veckan. Idag saknar jag det lite. Hade vart mycket mysigare att åka båt till skolan.
Bildbomb, Kreta
Det får bli en liten paus i min Venedig uppdatering för lite Kreta. Jag och André bestämde oss dagen innan och drog till ett varmt Kreta dagen därpå. Vi levde lite farligt och bokade en ospecifierad resa, tog vårt pick och pack och inte ens 24 timmar senare satt vi på ett plan påväg mot Kreta. Vi visste inte ens vart på Kreta vi skulle hamna.
Ljuset på Arlanda var ganska så fantastiskt för en supernördig fotograf som mig.
Här hamnde vi. I en liten, lugn stad som hette Meleme, 25 minuter med buss från Chania. Inte illa alls.
Andra dagen hyrde vi en moppe och var lite väl positiva när vi tänkte att vi skulle köra ner till Elafonissi som ligger tvärs över Kreta. Elafonissi kallas för Kretas maldiverna och ett besök dit var väl värt rumpvärken och de fyra timmar de tog att åka dit på vår slöa moppe.
Elafonissi
En del tyckte de var lite snyggare än de faktiskt var.
Man kunde hyra pyttesmå trampbåtar, André var lite sugen på det men han bangade tyvärr tilllslut
Jag spanade en ascool tygpåse som jag mer än gärna skulle velat ha
Dagen efter tog vi moppen till en strand som heter Falasserna. Den gick inte heller av för hackor.
Sättet man fraktar getter på var ganska tveksamt.
Lite oplanerat blev det också en hyrning av en bil. André var eld och lågor när han fick köra på kringelikrokelvägarna.
Jag firade mitt nya körkort med att köra den fjärde bilen i mitt liv. Sjukt konstig koppling hade den som till och med knakade. Nä, en Fiat Panda blir det inte för mig. Däremot var det en väldig frihetskänsla att slingra sig fram längs vägarna utan knappt några möten.
Sen blev det tyvärr dags att åka hem och den söta med dumma tanten som ägde hotellet drog upp oss för tidigt och sa att vår buss skulle komma. Det gjorde den inte förrän en halvtimme senare. Men men, hon var ju söt och kindpussade oss när vi åkte därifrån.
Kanalerna och broarnas stad, dag 2 PART III
Tillslut hittade vi till en av de största broarna som gick över Grand Canal
Längs alla räcken på bron hängde det hänglås som man kunde köpa och märka. Jag tror det betyder tur
Mot kvällen hittade vi en av de berömda maskaffären, samtidigt som kunderna var där inne satt personalen och penslade på glitter och målade maskerna för hand.
Alla masker var ju inte direkt trevliga att titta på. Varje år har de en festival i Venedig när man klär ut sig i mask och äldre kläder. Jag insåg ganska fort att jag inte skulle vilja vara i Venedig just då med tanke på alla läskiga masker som måste gå lösa just då. Samtidigt så vore det otroligt spännande att få vara med om det. Skräckblandad förtjusning med andra ord.
Jag blev totaltförälskad i alla vita masker, det blev även en sån som sen tillslut fick följa med mig hem
Lite av de kläder man kunde köpa för "festivalen"
Min söta mamma
Vi satte oss i en liten gränd där det var folktomt. Som vanligt när familjen Loberg ska göra något så blev det heltokigt. Min mamma beställde in ett glas vin när hon egentligen menade en kanna vin, självklart trodde hon också att servitören skulle kunna läsa hennes tankar. Som tur var hade kyparen lite humor och verkade tycka det var lite uppfriskande med glada, tokiga människor
När vi gick hem låg ett vackert Venedig i mörker.
Kanalerna och broarnas stad, dag 2 PART II
Vi valde att bara gå runt i Venedig och titta på saker som kom i vår väg. Tipset vi fick innan vi åkte var att man skulle glömma kartan hemma, gå vilse och enbart njuta av allt fint man fick se. Däremot vet jag inte riktigt vad jag tyckte om Versaces gatskyltning
I Venedig finns det tydligen riktiga badass som kör gondol. Han tyckte iaf att han var riktigt cool
Många broar var det och vi var inte de enda som stannade för att föreviga dem.
Efter en stund i hettan stannade vi på ett torg och tog skydd från solen. Där åt vi italiensk glass och önskade att vi fick bada i kanalerna.
Kanalerna och broarnas stad, dag 2 PART 1
Dag två bjöd på stekande väder, (som alla andra dagar)
Väl ute på Lido i dagsljus fick vi se vår första kanal i Venedig med tillhörande bro. Mamma och pappa var glada som spelmän när de skulle få åka båt istället för buss.
Lidos vattenbusstation var trafikerad och inte alltför lätt att navigera sig runt på för att hitta rätt buss.
Vi såg vår första Gondol och kunde efter ett par gondoler se ett mönster - de som åkte var enbart asiater. Bilden till vänster är tagen på en av Venedigs mest kända platser San Marco.
San Marco
Att jobba i Venedig verkade hårt.
Sorry guys
Förlåt för att det är så otroligt dålig uppdatering här. Jag har så många bilder att redigera så jag vet inte ens vart jag ska börja, vilken fot jag ska stå på. Helt plötsligt känns det inget roligt längre och det händer ju väldigt sällan. Hur som så kommer det snart bilder från Venedig och bilder från ett bröllop jag fotade på. Håll ut!
Kanalerna och broarnas stad, dag 1
Jag har länge velat åka till Venedig. Så när vi satt där uppe i luften och tittade ner, alldeles förväntansfulla så var så glad jag kan bli.
När vi väl landat i ett fuktigt, hett Venedig var vi tvugna att gå igenom en väldigt lång tunnel för att ta oss till deras egna transportmedel - Båtbussen.
När vi hade gått i 10 minuter och svetten rann om oss så kom vi fram till Venedigs motsvarighet till Sveriges busshållsplats - båtbusshållsplatsen
Båten åkte in i en vik där alla hus var ruffiga och fönstren sönderslagna, jag kunde inte låta bli att undra vart vi hade kommit. Jag blev livrädd för att personalen på båten skulle ropa ut att det var där vi skulle gå av, att det var där vi skulle bo. Till min lättnad tuffade båten vidare och min andan som satt i halsen åkte lugnt ner i magen igen.
Väl framme på Lido, en ö lite utanför Venedig möttes vi av den mest vackra solnedgång
Restaurangerna var fullproppade av folk medan vi sprang gata upp och gata ner för att hitta vårt hotell. En gumma ledde oss åt fel håll. Tillslut hittade vi en annan italiensk tant som inte kunde någon engelska alls, med hjälp av teckenspråk och några ord förstod hon tillslut vad vi ville och vi fick snällt följa efter henne fram till vårt hotell.
När vi efter många om och men hittat vårt hotell gick vi sedan ut för att hitta någonstans att äta. Jag åt min första italienska pizza någonsin och jisses vilken fröjd för magen. För att citera Gustav i Svensson, Svensson. "Är magen glad, är människan glad" När jag gick och la mig den kvällen var jag jävligt glad.
Like a virgin
Om jag fick välja att leva på ett annat årtionde så skulle jag alla gånger välja 80-talet. Pudelrockarna och den glada musikens tid. Jag älskar modet de hade då. Stort hår, korta tröjor, höga byxor, mycket accessoarer. Kolla bara hur Madonna rockade 80-talet.
Världen är ingen vacker plats
Jag fick precis reda på att en kille i klassen över mig har valt att avsluta sitt liv. Han gick ut, ställde sig framför ett tåg och kom aldrig hem igen. Även om jag inte alls känner den här killen särskilt bra så är jag helt nollställd, helt paff. Jag har bara pratat med honom ett par gånger men varenda gång har han vart sprallig, full av liv.
Det var han i bildjournalistklassen som först tog kontakt med mig under nollningen, han frågade frågor och verkade uppriktigt intresserad av vad jag hade att säga. Han var en av dem som gjorde mig lite mindre nervös över att börja en helt ny skola i en helt ny stad.
Det gör så ont i mig att förstå hur dåligt han måste ha mått. Personen i mig som vill hjälpa folk är förbannad för att jag inte förstod det, att jag gått runt och levt mitt eget liv när någon runt om mig mår så pass dåligt. Förstår inte varför jag inte sträckte ut en hjälpande hand, varför jag inte såg det komma. Men vad hade jag kunnat göra, jag känner honom inte.
Livet är så otroligt orättvist. Varför får en del människor må så här dåligt, varför är det inte någon som sätter ner foten och säger: Nej!? Varför är det tillåtet?
Samtidigt som jag firade en av mina bästa kompisar på hennes födelsedag i ett hus på en ö precis vid vattnet. Skratt, leenden, fylla. Samtidigt som min mun började sluddra av alkoholen och jag var omringad av älskade vänner så stod han där vid tågspåret. Han stod där med så mycket ångest att han hade modet, modet att kasta sig rakt framför ett tåg och veta att allt kommer att ta slut. Ingen borde någonsin få ha det modet.
Hur ska man någonsin veta hur människor mår? Om en sån här kille som på utsidan verkade så otroligt glad egentligen går och bär på enbart mörker. Hur ska man någonsin kunna hjälpa?
Jag kan inte påstå att jag kände dig men du är helt klart en person jag aldrig kommer glömma. Du satte spår i mig genom att ta emot mig väl på nollningen men också genom ditt arbete. Du var en person jag beundrade för många saker och jag ångrar att jag aldrig sa det till dig. Förhoppningsvis kanske du läser det här och förstår att världen inte riktigt kommer bli den samma utan dig. Jag skickar all min kärlek till dig, dina vänner och familj och hoppas att du mår bättre vartän du är. Mest hoppas jag att du är någonstans där du skrattar konstant och har fått de du inte verkade ha - frid.
Grattis Tessie!
Idag fyller världens bästa Tessie 24 år. Igår firade vi henne med dunder och brak på Muskö. Det bjöds på grillat, bål och tårta. Solen sken starkare än någonsin och vi blötte ner oss genom att åka ring efter båten. När solen gått ner över ön lekte vi burken och återupplevde gamla amerikanska minnen via beerpong och flipcup. Livet kan egentligen inte bli så mycket bättre än så. Varför är det inte sommar varje årstid?
Where the trapped animal lives part II
