Ernie

 
Som ett skönt break från alla hundar har vi fått besök av en liten katt som heter Ernie. Han tror sig tydligen bo hos oss också, vilket jag absolut inte har något emot. 
 
 
De säger att Ernie är tjock och att han just nu bantar. Jag vet inte det jag. Tycker han ser ut som en helt vanlig katt. Varken tjockare eller smalare. 
 
 
Just nu går projektet lite trögt. Jag vet inte riktigt vilket steg jag ska ta här näst och det känns som om jag inte gjort någonting vettigt. Fast jag vet ju att jag har det. I morgon ska jag åka till en kyrkogård för pets. Japp ni läste rätt. Vi får se hur det blir. Jag försöker få komma till ett katthotell också men det går sådär. Snart är det dock födelsedagskalas för en hund. Det ska bli spännande. 
 
 

Griffith observatory

 
Här om dagen fick jag en idé från ingenstans att jag skulle åka upp på någon utsiktsplats för att se över LA. Jag valde Griffith Observatoriet?, När jag kom dit höll solen precis på att gå ned över staden och jag som älskar guldigt motljus dog lite inombord. Mitt hjärta skenade lite. 
 
 
Dessvärre fanns det väldigt ont om parkeringsplats och jag hann aldrig ta mig ur bilen innan solen gått ner bakom bergen. Den hjärtesorgen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Aw that's soooo cute

 
Att LA behandlar mig väl är en underdrift. Jag har det så himla bra här och jag undrar hur jag någonsin ska vilja åka hem. Jag tror inte ni förstår vad vädret gör med mitt humör. Jag är glad HELA tiden. Det kan ju även bero på att jag faktiskt gör någonting här som jag verkligen vill göra, men vädret också helt klart. 
 
 
Jag älskar öppna människor, jag tycker det är helt fantastiskt. Hur människor som egentligen inte känner en annan person väl bara kan öppna upp sig och prata om helt personliga grejer. Jag tycker det är fint och jag önskar livet hade fler sådana stunder. 
 
 
Inspiration här har jag massor utav. Hela LA får igång hela mitt huvud och det surrar på högvarv hela tiden. Det känns verkligen att LA är möjligheternas stad. Att vara omgiven av människor med höga ambitioner och entusiasm som kan tända lampor får igång hela mig. Jag har till och med fått inspiration till att skriva på min bok, det ni. 
 
Bilderna här över är bara porträtt på ett par av hundarna från The Club Beverly Hills. Det är svårt det där med att visa bilder från projektet för jag vill ju inte visa bilder som kommer visas på vernissagen eller i reportaget. Vill ju att ni ska se dem för första gången då. Så puttenuttiga porträtt borde vara lugnt. Nästa vecka ska jag till en ranch med pool för husdjur och fota innuti ett mobilt spa. Ska även ta mod till mig att gå till de största, mest lyxiga hotellet här för husdjur. Hoppas de vill släppa in mig. 
 

The loneliest city in the world

 
I fredags när jag var på väg till min första fotning för projektet, stötte jag på den här mannen på Starbucks. Det första han sa till mig var att han bodde under D:et i Hollywoodskylten. Jag försöker att öppna upp mig lite mer här nere och inte bli rädd så fort någon pratar med mig och jag är glad för det, för vårt samtal visade sig bli väldigt intressant. 
 
Han kallades för Sonny och han hälsade på mig redan innan han gick in och köpte mat. När han kom ut frågade han ifall han kunde sätta sig med mig, lite vakande sa jag ja. Vi pratade om ytliga saker - vad han jobbar med och vad jag gjorde där. Han berättade för mig att LA är världens ensammaste stad, alla sitter i sina bilar, en och en eller tittar ner i sina mobiler istället för att umgås med varandra. Han vände sig om mot bilvägen och hytte med handen mot bilarna och började räkna för att jag skulle se att det aldrig satt fler än en person i en bil. Och det var så det var, på säkert 20 bilar var alla förare ensamma. 
 
Jag frågade om LA-borna var lyckliga, han skrattade och blev sen tyst. 
- Jag tror att de tror att de är lyckliga, men de är de inte, vi kan ju börja med att kolla med killen här bredvid. 
Han vände sig om för att fråga en ung kille som sitter fastklistrad vid sin dator, men han tycks inte se honom.
 
Dagen efter var det en äldre man som också ville berätta om det hårda klimatet för mig i LA. Jag satte mig på bussen och hade en lång kimono på mig. Han kom fram till mig och sa att jag nog skulle plocka upp den från golvet innan någon trampade på den. "Most people don't give a shit, sa han" och fortsatte sen mumla om annat.
 
Jag fick även reda på att Sonny skrivit en diktsamling om barena i LA och växt upp som bartender i de krokarna. Han var inte sen på att bjuda med mig till en av de kända klubbarna i LA samma kväll, men jag gick inte dit. I efterhand med lite googling har jag sett att han träffat Mötley Crue och fått personliga kommenterar från var och en i bandet. Så ja, jag har en bild på en person som träffat Mötley Crue. Coolt.
 
Två personer på kort tid, har alltså försökt berätta för mig hur hårt klimatet är i LA, man kan ju tycka att det borde skrämma bort mig. Istället ser jag möjligheterna i att träffa människor på det här sättet, jag får höra synpunkter jag aldrig skulle ha fått höra annars och träffa människor jag absolut aldrig skulle tagit kontakt med själv. Jag tycker det är ganska fint. Garanterat dessa stunder som lyser upp min tillvaro lite just nu. 
 
 Och juste, jag har ju kommit igång lite med mitt projekt, men det får ni se nästa gång. 

Santa Monica

 
Hittills kan jag väl inte säga att jag börjat med projektet utan jag har bara glidit runt och försökt att komma in i det kaliforniska livet. I dag kom jag äntligen iväg till Santa Monica för att känna lite på ljumna vindar och doppa fötterna i havet. Lite skit på linsen hade jag tydligen också. Aj då. 
 
 
Det är fasen inte lätt att hitta busshållsplatser här alltså. Det finns huuuur många som helst att välja på. I går gick jag runt i en timme! för att hitta rätt busshållsplats men jag hittade den ärligt talat inte. Helt sjukt. Frustrerande ja. 
 
 
Hur som helst var det helt fantastiskt att få komma till stranden. Jag tror att det var här någonstans jag verkligen insåg att jag är i Kalifornien igen. Det liksom slog mig som en smocka i ansiktet och tårar brände bakom mina ögonlock. Jag är så himla glad att jag fått chansen att åka hit igen. Det gör liksom ingenting att jag inte har någonting här länge, bara känslan av att vara här är för mig helt fantastisk. Självklart hade den varit ännu bättre om alla fina människor jag träffade här sist och var här, men det får bli en annan gång. 
 
 
Jag har bara varit i Santa Monica en gång tidigare och det var när mina päron hälsade på mig. Det såg precis ut som jag mindes det och att bara gå runt där var för mig väldigt rogivande. 
 
 
Människor här är så trevliga och sociala. Det fungerar liksom inte så att folk blir rädda om en random börjar prata med en, det är okej och jag gillar det. Vet inte hur många som bara efter de här dagarna bara börjat prata med mig bara sådär. Jag gillar det. Se vad osvensk jag låter. 
 
 
Att bo någonstans där man hela tiden kan ha den här miljön fattar inte jag hur man skulle vilja byta bort. Jag träffade en amerikanare igår på target som berättade att han var uppväxt i LA och han jämt sa åt folk att inte komma hit. Han var trött på solen och ville hellre bo någonstans där det regnar mycket, jag skakade på huvudet och sa att han var knäpp. 
 
 
Så i morgon tar alltså mitt projekt fart på riktigt, helt sjukt. Önska mig lycka till!

På plats i LA

 
Jaha, då var man framme i Los Angeles. Helt plöstligt blev allt så himla på riktigt. Herre jisses, hur ska detta gå? 
Just nu sitter jag och är skittrött, det är ju 9 timmars tidsskillnad på här och hemma så min rytm just nu är ju helt ur bana. Här har ni grinden till lägenhetskomplexet där jag bor, fin grind för ett så sunkigt komplex. 
 
 
I en del korsningar här i Westwood, där jag bor just nu, så liksom stannar hela trafiken när det blir grön gubbe. Alla går kors och tvärs, helt sjukt, men ganska bra faktiskt. Jag fattade ingenting först och gick över det ena övergångsstället som den laglydiga svensken jag är och stod fint och väntade på nästa tur. Sen såg jag ju att det faktiskt är ett övergångsställe i mitten av allt. Jättekonstigt.  
 
Jag skulle ladda upp en bild på huset där jag bor också men det vill tydligen inte blogg.se. Det blev lite kaos dagen innan  jag skulle åka. Jag märkte att boendet jag tänkt mig från början inte skulle fungera, så jag hamnade i en lägenhet precis vid UCLA med tre internationella studenter istället. Det fungerar ju bra det med. Saknar dock en gräsmatta. 
 

Not a footprint to be seen

 
Jisses, pust och stön. De senaste veckorna har varit så himla hektiska. Känns som att det är först i dag jag kan pusta ut på hela den här kursen och då har jag ändå ett långt projekt framför mig. 
 
 
Jag Thea och Veronica var och fotade en konståkningsföreställning på EON arena här om dagen. Det var skitkul men faktiskt ganska svårt. 
 
 
Så, projektet närmar sig med stormsteg och om lite mer än en vecka sitter jag på ett flyg till Los Angeles för att göra det största projektet jag någonsin kommer att göra. Alldeles. Själv. 
 
 
Jag är så otroligt pepp men samtidigt så fruktansvärt nervös. Jag har ju längtat så himla länge till att få åka tillbaka till Kalifornien, det är verkligen dags nu. 
 
 
Så snart kommer jag alltså få gå runt i öppna skor och INGEN vinterjacka. Fantastiskt, bara där är jag utom mig at glädje. Ska bara lyckas göra ett bra projekt också. Ingen press. 
 
 
Just nu pysslar jag med en ny hemsida också, vi får se när den blir klar. Jag trodde wordpress skulle vara enkelt men jag har velat kasta ut datorn lite för många gånger genom fönstret.
 
 
Jag ska försöka blogga lite oftare, vet att jag har varit dålig på det på senaste men har verkligen haft arbete upp till öronen. 
 

The Northern Project

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vinterkaos

 
Mitt i allt kaos med C-uppsats och examensprojekt bestämde jag mig för att ge mig ut i -16 grader för att rensa huvudet lite tillsammans med kameran. Jag har varit så jävla dålig på att använda kameran på sista tiden, så det är dags att ändra på det. 
 
 
Jag går runt och har ständig ångest för mitt examensprojekt samtidigt som det får mig att fnittra till ibland, helt utan anledning. Fröken schizo kan man kalla mig, ja. 
 
 
Många tankar i huvudet har jag helt enkelt, på allt. Det är inte långt kvar nu. Vet ni vad jag menar om livet ibland känns som att det är en ständig språngbräda till någonting? 
 
 
Jag tycker inte om kyla, inte alls. Men det blir lite lättare att vistas i den, att suga in luften djupt ner i lungorna och få snö innanför skorna när man vet att det snart kan vara över, att solen snart kan lysa mot ens kind.
 
 

Ge mig någonting som känns

 
Ögonbrynen dansar på din panna, kroppen går fast hjärtat vill stanna kvar
Den vackraste flickan på jorden
Varje sak du säger är balsam, vi är karaktärer i en Håkan sång
Den vackraste flickan på jorden
 
Alltså den här låten går på repeat hos mig just nu. Heeeelt fantastisk! 

En höstpromenad

 
I höstas var jag ute på en liten fotopromenad. Jag tänkte att nu när det är ett helt vinterlandskap där ute med flera decimeter snö så var de dags att plocka fram de här bilderna för att känna lite värme igen. Jag längtar redan tillbaka till då det inte var vinter, men men. Det är inte så långt kvar nu. 
 
 
 
 
 
 
 

Cupcaaaakes

 
 
Från ingenstans egentligen, har jag börjat gilla att baka. Det är verkligen skitkul, förmodligen för att jag är en riktig gottegris men också för att man kan göra fint om man vill. Jag gillar ju vackra saker och att skapa dem. De här cupcaksen bakade jag till jul. De är morotscupcakes med valnötter med lime/philadelphiafrosting. 
 
 

When the darkness falls

 
 
 
 

Det där sommarjobbet som inte blev

 

Bilder: Pinterest och Google.


I somras var jag faktiskt ganska nära att kamma hem ett jobb som Bik Boks festivalreporter. Över 150 personer sökte och jag var en av fem som de ville kontakta för en intervju. Jag kunde inte vara i Sthlm just då och klantade till det ganska bra när jag fick en telefonintervju med en tjej på Bik Bok. Jag visste redan när jag la på att jobbet inte skulle bli mitt. Det är en stor nackdel att ta en intervju på telefon, det fattar ju vem som helst, men det blir ju inte bättre när man klantar till det och blir lite ställd. J Ä T T E tråkigt. Men vad gör man. Jag blev ganska förvånad att de ens ringde mig, att jag kom så långt. Jag antar att jag får försöka se det som en bragd, att jag kom så långt.


Ansökningsprocessen gick iaf ut på att jag först fick skicka in personligt brev/CV, gick vidare därifrån där vi sedan fick en uppgift. Vi skulle låtsas att vi vart på festivalen Coachella, hitta bilder på internet (sno alltså) och skriva vår egen text. Jag tycker verkligen inte att man ska sno bilder, men jag lånade dem lite och skrev sedan en liten text som passade ihop. Faktiskt en väldigt rolig uppgift. Lite svårt att det var på engelska, men ändå. Det färdiga resultatet är alltså bilden över. Texten är svår att se, därför skickar jag med den här under.  

 


Welcome to the world of Coachella

 


Yesterday, the absolute time of the year for all music lovers, fashionistas and party people begun. Colorful clothing, cropped tops and flower crowns were to be seen everywhere. 


The sun is starting to set, coloring the sky golden. Calvin Harris is about to enter the stage at any time now and I’ve hardly seen so many people in my life. It’s like an ocean of people. 

At the back of the audience a girl stands by herself, looking towards all the people, scanning them. The beams from the sun touches her long, blonde hair and the wind plays with strands of it.


“I kind of lost my friends somewhere in there”, she says and smiles to me. She tells me her name is Magenta Anderson. She’s wearing white, crochet shorts, a black top with deep cleavage and a long magenta colored blouse that covers her shorts on the side. Around her neck a dozen necklaces fights to be seen. 


I ask her what she thought when she got dressed this morning. “Oh, actually I just put something on. I woke up in my tent by loud music, so I just put on something that made me feel stoked about today”. 

The last of her words disappear in Calvin Harris intro. 


The audience starts jumping to the base and loud, girly screams blasts out as he screams “HEY YOU BEAUTIFUL PEOPLE”. The ocean of people seems to be spellbound by the music, jumping up and down to the base. Somebody is screaming for Magenta, she finds her friends and she disappears quickly into the crowd with her friends. 


In front of a Ferris Wheel four girls jumps around in a ring, hugging each other, singing to the music. They look like a girl band because of their clothing. It seems like they totally discussed what to wear this morning. 


They´re all dressed in earthy shades, mostly in white. They got feathers in their hair, multi colored nail polish and some of them have lines of colors in their face. 

 ”We’ve been planning this since we booked our tickets. This is the perfect platform to make a fashion statement, Fanny Hagren, one of the girls in the ring, says”

“We want to look like this bohemian girls but with a bit more of attitude, she continues”

 And bohemian is absolutely the theme of this years Coachella. I’ve lost count of how many different kinds of flower crowns I’ve seen or how many different kinds of crochet clothing types people are wearing. Covered heads are also popular. The most popular headwear besides the flower crown is the slouch hat, the braided headband and the round hat. I even saw a few girls wearing feather crowns. 

‘’This is the time for me to shine and I wanna shine in this feather thingy”, says a brunette with hair to her waist, she laughs and dimples appear in her cheeks. 

A guy comes up from nowhere and picks her up. She laughs and kicks with her legs.

“So much love,” he yells, the girl giggles and they disappear into the crowd. I have to smile.

The sun has now set and the strobes from the stages becomes more powerful as the lights hits the waving arms in the air and make them silhouettes. The sun is sleeping but it’s far from over for the festival people. The night is young.  


The Bik Bok keywords fit in quite well on this years Coachella. People hope to inspire others with their clothing and surprise them with the unexpected. People come to listen to music but also to listen to other peoples stories.  And the most important word, the reason why people come to festivals – LOVE

Love to their friends they share the experience with, but also to the music and the people they will meet along the festival.
Maybe some will find the love of their lives or just love for the night. Maybe some will find love in music they never heard before. Love is important; everything becomes so much better – with just a little bit of love.  

TEXT - THERESE LOBERG

 

Crazy something normal

 
Bara jag som tycker att det låter som Per Gessle stått för huvuddelen av rösterna i den här låten? Jag var helt övertygad 

Det där med bortglömda bilder

 
Jag gick igenom lite gamla arkiv för att faktiskt leta reda på bilder på lite söta djur, så ramlade jag på den här bilden som jag helt glömt bort. Den är tagen på ett event för allsvenskans alla lag som jag var på med BT i våras. Den är inte uppstyrd, Henke Larsson stod på Swedbank stadion i Malmö och väntade på att bli fotograferad av en lagfotograf. Det är en tunnel bakom honom in till läktaren som gör den svarta bakgrunden. Någon sekund var det fantastiskt ljus från solen som fixade den här bilden. 

November, gråvember.

 
November tar verkligen ut sin rätt på mig. Allting känns tråkigt, grått, hopplöst, tråkigt. Glömde jag säga tråkigt? Och grått? Blä. Helt klart en månad jag skulle kunna hoppa över i kalendern. Jag, mitt hår och världen ser ut som skit. Sad face.
 

En början på någonting

Prologen till mitt projekt som förhoppningsvis en dag blir en bok är klar. Nu outar jag det här helt, förhoppningsvis sätter det lite mer press på mig att skriva mer. Det går nämligen inte så fort. Lämna gärna synpunkter om ni har några.
 
 
 
 

Besk smak

Ja hurrni, vad ska man säga. Ni är några tappra riddare som går in på min blogg varje dag, så jag kanske borde berätta att jag lever. Jag är ganska bitter, men jag lever. Min dator har dött. Kaputt, poff, utan förvarning, bara sådär. Ett fabrikationsfel säger dem. Ett fel som Apple så fint konstruerat på min dator innan jag ens köpte den. Min dator har alltså varit en tickande bomb. Självklart hade jag oturen att den smällde två månader efter reklamationsrätten så jag får ingen hjälp, ingen ersättning, datorn är inte värd att laga. Så fruktansvärt arg och besviken på ett företag som ska vara ett av de ledande i världen. 
 
Ja det här låter ju materialistiskt och ytligt tycker väl du, men det är inte datorn jag är ledsen över. Jag är ledsen och jag har varit ledsen för att pengar som jag sparat för att få igenom en dröm, måste läggas på annat. Att kunna göra ett examensprojekt någonstans ute i vida världen såg ut att försvinna framför mina ögon. Det är det som har varit tungt. Att pengar öronmärkta till någonting måste gå till något som jag inte ens kunnat påverka, något som inte är mitt fel. Jag har varit ganska frustrerad. 
 
Det löser sig, det vet jag. Jag har fantastiska föräldrar som hjälper mig och förstår, men jag kommer ju inte ur det här med stoltheten i behåll. Det är hårt att känna att jag i detta fall inte kan klara mig själv, att jag inte förtjänar det där examensprojektet som jag drömt om sedan jag började bildjournalistikprogrammet. Nä, blä säger jag. Allt löser sig, men i det här fallet löser det sig inte utan besk smak. 
 
 
Jag bjuder väl på två gamla bilder som iaf får mig att må lite bättre, att le lite iaf. 
 
 

Du vackra stad. Del VI

 
Sista dagen begav vi oss till de judiska kvarteren och började med att ta oss in på en judisk kyrkogård. Gravstenarna stod på varandra, många utan namn. 
 
 
Det var många som blev berörda av kyrkogården och några stannade för att be en bön. 
 
 
Judiska kvarteren. Vi fortsatte sedan in i en av byggnaderna där det fanns väggar fulla av namn och födelsedatum/dödsdatum. Väggarna var vita, skriften i svart och rött. Flera rum behövdes för att få plats med alla namn. Det rådde fotoförbud där inne och jag ville absolut inte bryta det. Kyrkogården fick jag fota efter att ha köpt ett fotopass.
 
En annan del av det judiska kvarteret som man fick besöka var en stor utställning av teckningar som barn ritat under tiden de satt i koncentrationsläger. Många hade ritat en dusch, några hade ritat den med människor i. De visste mycket väl vad som väntade dem. En otroligt stark känsla fyllde hela kroppen samtidigt som det är så svårt att förstå hur människor någonsin, kan ha blivit så otroligt orättvist och hemskt behandlade. Det är liksom svårt att tänka sig att det har skett på riktigt. Att de där barnen suttit och ritat i panik, att de har vetat att deras liv när som helst kan ta slut. Fastän de egentligen hade hela livet framför sig. 
 
 
För att försöka skaka av oss de tunga känslorna vi precis upplevt tog vi en bergsbana upp till toppen på ett berg. I hela backen ner fanns det parker att sitta och mysa i. Fantastiskt. 
 
 
 
Sista kvällen gick vi på en så kallad "spöktur". En social man, med lite för mycket energi, visade oss runt längs med Prags gator och berättade alla sägner och spökhistorier som sägs ha hänt i Prag. Han pekade på hus och fönster där det sägs stå gamla gummor i fönstret som ledset tittar ut. Han berättade även om underjordiska tunnlar som hittats när hela Prag var dränkt i vatten. 
 
Fönstret bakom här har många 100 år på nacken och vi uppmanades att ta en bild in i fönstret. Guiden sa att många hade fått konstiga saker på bild av det. Jag som ändå på något sätt tror på väsen, tog mod till mig och fotade in genom fönstret med lång slutartid. Ingenting såg konstigt ut på min bild men jag raderade den ändå för säkerhetens skull efter jag tittat på den. He he. Det var ingen annan i gruppen som heller fick något ovanligt på bild. 
 
 
Min favoritplats på hela hotellet. Vi hade tre sådana här fönster i vårt hotellrum där jag satt och läste, åt chips och bara filosoferade och mådde bra. Jag har alltid velat ha ett fönster som man kan sitta i, det står högt på min lista när jag någon gång skaffar mig en egen lägenhet på riktigt. 
 
 
Dagen när vi skulle resa hem ville vi titta in i den stora Disneykyrkan, den som jag visat på bild tidigare. Självklart var den stängd och det var himla synd. Det enda vi fick se var den här sneekpeaken. Jag älskar att titta i maffiga kyrkor så det var nästan med en liten tår vi lämnade kyrkan. 
 
 
På torget när vi var på väg till hotellet spelade ett band med gamla instrument. Otroligt maffig musik och jag och mamma stannade för att höra instrumenten dansa med varandra. 
 
 
Innan vi åkte till flygplatsen fick jag äntligen smaka på den här delikatessen som är typisk i Prag. Någon slags rökt bröd, doppat i socker. Det var inte det godaste jag ätit, men var heller inte äckligt. Allt doppat i socker är väl gott. 
 
Sådär ja, det var alla bilder jag hade att visa från Prag. Ledsen för spammet med alla bilder men Prag är verkligen en stad jag förälskade mig i, framförallt på grund av den fantastiska arkitekturen. 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg