Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del VIII
Black river gorges national park
Ni får helt enkelt stå ut med att min blogg har blivit en reseblogg. Mitt vardagsliv är inte hälften så kul att fotografera så det är såhär det får bli ett tag framöver. Nu har vi kommit till min absoluta favoritdag på hela semestern. Mamma hade sett ut en nationalpark på Mauritius som skulle vara fantastisk fin. Jag tror inte att jag ens hade kunnat tänka mig hur fint det är där. Parken heter Black river gorges national park och alla som någonsin åker till Mauritus måste åka dit, JA det är ett måste!
Parken består av snår och flera olika hikingtrails. Vi valde den som var 5 kilometer men i mellan åt begav vi oss in i djungeln med hopp om att kanske se några djur, vi hade hört att det finns papegojor och vilda apor. Grönska så långt ögat når – men inga djur.
Efter att vi inte gått alltför länge möts vi av den här utsikten. Jag hade inte ens fattat att vi var högt upp och var tvungen att dra efter andan eftersom utsikten var så fantastiskt vacker.
Jag förevigade mamma, pappa och A framför den fina utsikten och sedan vandrade vi vidare.
Som sagt, en utsikt som inte går av för hackor.
Vägen gick upp och ner och sanden var rödfärgad. Solen stekte på oss när den väl visade sig och flugorna surrade runt oss och bet mig faktiskt. Inte alls skönt. Aldrig varit med om förut.
Längs med vägen fick vi se flera vattenfall. Man hörde deras dån redan innan de kom i synfältet.
Grönska i alla ära – men blommor var inte jättevanligt längs med vägen.
Jag vet inte hur många fina utsiktspunkter det fanns längs med vägen, men de var många och jag såg till att suga in varenda en i huvudet så att jag kan minnas dem när livet känns lite tråkigt.
Dalar och toppar och berg. Det gick ju att se varför apor skulle trivas i den här parken men vi fick inte se någon när vi var där. Vi tror att vi hörde ljudet av dem men de visade sig aldrig trots att vi ställde oss tysta och stilla i minuter åt gången.
En av massor med utsiktspunkter.
Vi hade självklart med oss matsäck som vi mumsade på längs vägen.
Efter två och en halv kilomter kom vi fram till den absoluta utsiktspunkten....
... som inte heller den gick av för hackor.
Pappa och A satte upp varsin kamera och la lite mat som skulle locka fåglar på backen, de trodde att de skulle få en cool film men ingen fågel vågade sig nära.
Eftersom det inte var högsäsong när vi var på Mauritius så var vi ganska ensamna när vi promenerade i parken. Allt som hördes var fåglarnas kvitter och apornas läte långt borta. Fridfullt är det minsta ordet man kan använda.
Det här är sista bilden jag hann den här dagen för sedan dog min kamera. Så sjukt dålig planering av mig. Vi hade just besökt den vackraste platsen hittills på vår resa och när vi gick tillbaka och åkte hem skulle det visa sig att platserna vi åkte förbi var nästan ännu bättre. Jag har aldrig någonsin varit så ledsen över att jag inte hade en kamera. Som tur var fick jag låna pappas kamera och hans mobiltelefon. Så de bilderna kommer nästa gång. Håll utkik.
Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del VII
Då kör vi fler bilder från Mauritius, såhär ett halvår efter resan. Jag vet inte vad det har varit med mig, det där med att redigera bilder har inte alls känts så kul och jag har bara samlat massvis med bilder på hög. Det är dags att ta tag i det.
VI åkte till Le morne som välkomnade oss med sol. Jag och André tog med pappas Go pro för att se oss omkring längs med stranden. Vi hittade en krabba och badade lite längs med stranden.
Det som är speciellt med den här stranden är att ett stort berg välver upp bakom den.
Molnen intog tyvärr stranden och tog bort färgerna i vattnet.
Le morne
Vi tog en annan väg hem för att se den riktiga lokalbefolkningen och de ställen som inte är typiskt turistiga. För att se det riktiga Mauritius.
Jag fotade genom fönstret och såg lokalinvånare stå och hänga och prata med varandra vid leksaksaffären.
En man som sa sig vara en gammal polis började prata med pappa genom bilfönstret. Tydligen såg vi lite lost ut.
Nästan hemma kom en liten regnskur och det var skönt att sitta under skydd i bilen.
Berg finns det gott om på Mauritius. Det är ju trots allt en vulkanö. När vi senare kom hem på kvällen var vi redigt trötta på att åka bil. Mauritius är inte stort men det tar längre att åka tvärs över hela ön, än vad man tror.
"Alla kommer att prata ändå"
Häromdagen träffade jag Isabella Kino som kom trea i Big Brother, för en artikel i LT. Jag fotograferade själv och kände mig för första gången på länge inspirerad när jag fotade.
Vi drog iväg en stund, dag I
A överraskade mig med en weekend i julklapp och jag fick bestämma vart vi skulle åka. Han tyckte vi skulle åka någonstans där det var varmt, det tyckte inte jag. Alla pratar så himla gott om Budapest och mamma har sagt att hon tror att jag verkligen skulle gilla det. Jag pitchade de varma utomhusbaden för A, och sen var det inte så svårt att övertala honom. Vi bokade en spontanresa och när vi kom dit välkomnade solen oss.
Mitt kvällsnöje i några dagar var att leta efter hotell. När jag stötte på det här hotellet så bara visste jag att jag ville bo där. På bild såg det helt okej ut men när vi kom dit dog jag lite inombords. Bara den grejen att vi hade stora fönster, högt i tak och inte minst en flygel i rummet var den bästa starten vi kunde fått på resan.
Vi kom till Budapest runt 12 och efter att vi checkat in på vårt hotell Kalvin house tog vi oss ut mot den gamla saluhallen som låg i princip bredvid hotellet.
Saluhallen hade färgat tak och tog emot oss i solen.
I saluhallen kan man köpa frukt och grönt men även korvar och deras specialité - paprika. Du kan köpa paprika i alla möjliga former och även som motiv på alla möjliga köksredskap. Ljuset kastade fina glimtar på vissa ställen i saluhallen och mina ögon vandrade dit.
Saluhallen ekade lite halvtom när vi var där, kan bara tänka mig hur kaos det ska vara där på sommaren när det är högsäsong.
Vi hittade tillslut det vi dit för - langos. Jag vet inte om jag ätit något godare i hela mitt liv. Krispig på utsidan och alldels mjuk på insidan. Det vattnas i min mun när jag tänker på det.
Vid ett sånt här bord satt vi och käkade våra langos och A drack öl. Bilden är lite missvisande för på andra sidan av oss var det kaos, även om det inte var mkt folk i saluhallen så verkade alla vilja äta langos.
Saluhallen utgång.
Mätta i magen och nöjda begav vi oss ut i solen igen. Sjävklart hade jag skitig lins, som alltid.
Vi började promenera mot norr och deras kända parlament och på vägen dit passerade vi Chain bridge, bron med sina vaktande lejon som blivit mest känd i Budapest.
Jag stoppade A i coolt ljus och för en gångs skull gjorde han som jag sa.
Efter säkert en timmes prommis nådde vi vårt mål - Parlamentet (Országgyűlés.) Jag som är svag för gammal arkitektur bara mös i närheten av det och för första gången på länge kände jag mig inspirerad bakom kameran.
Det enda som saknades var ett besök in i Parlamentet, men man kan ju inte få allt.
När vi beskådade det maffiga bygget började solen sakta gå ner över Budapest.
Vi vandrade vidare längs med alla vägar för att försöka hitta något annat som Budapest är känt för - alla fina och coola fik.
Arkitetkturen i Budapest är fantastisk på många håll, men det är också lite ruffigt och nergånget. Det är mycket som är grått.
Men på en del ställen hittade vi sådana här pärlor, där det bara sprakar till med lite liv och färg.
Vi hittade tillslut ett fik där vi kunde sitta halvt ute och värma oss med värmelampor.
A prövade mulled vine som vi sedan förstod är nästan samma sak som svensk glögg, fast mer utspätt.
Caféet låg i en gränd där det fanns massvis med coola barer och fik.
Efter fiket vandrade vi hem för att mellanlanda lite på hotellet och sen gå ut och käka middag. Vi hittade en ruinrestaurang med all möjlig skev, industriell inredning och satt och åt i ett valv på övervåningen och tittade ner på de andra. Men det får ni ingen bild på för jag var för lat för att ta med kameran. Sedan gick vi runt för att hitta en bar men hela Budapest verkade helt öde. Hamnade tillslut på en halvtom bar med livemusik, där jag drack en bananchokladdrink som var som en hel, mumsig efterrätt och A drack whiskey.
2015
Jag började året med idiotiskt lång lugg. Binis och Jossi kom och hälsade på mig i Sundsvall, vi åt gott och hade en fantastiskt knasig utgång i Sundsvall. Vi överraskade Micki på hennes födelsedag i Öret och firade henne med dunder och brak. Strax därefter lämnade jag Sverige för att påbörja mitt examensprojekt - om bortskämda hundar i LA. Innan jag tog tag i projektet strosade jag runt på UCLA, solade på stranden i Santa Monica, försökte umgås med mina osociala roomies och hyrde en bil jag blev smått förälskad i.
Jag började ta tag i mitt examensprojekt, åkte till det ena hundföretaget efter det andra och bara njöt av hur roligt och intressant det var. Nervös åkte jag hem till Maria Montazami och fick fota henne och hennes hundar när hela filmteamet filmade mig. Samtidigt lärde jag känna flera fantastiska människor som tog mig på olika upptåg och vackra platser runt om LA. Jag åkte vilse i bergen men njöt bara av det. Två gånger åkte jag och vänner tillbaka till SB och återupplevde gamla minnen. Däribland partyorten Isla Vista och de maträtter jag saknat så. Det var fint.
Jag fortsatte med min obsession av blommor som accessoarer, de satt på huvudet, i pannan. Överallt. Jag åt på yoghurtland, åkte med en fin vän till Long beach. Fotade vovvar framför Hollywoodskylten och gick på poolparty.
Jag och Cornelia gick på lyxbio med hennes barn och jag åkte med nyfunna vänner upp i bergen för att hika där en av dom bodde, avundas än idag lugnet hon måste ha inom sig när hon sitter och tittar ut över bergen. Sista kvällen i LA spenderade jag med en av mina nya roomies, vi åt god efterätt och spelade massvis med spel i en arkadhall. Jag kom hem till kylan med ett tugnt hjärta, vetandes att jag lämnat mitt andra hem igen. Firade Valborg med bubblor och varma kläder och arbetet mot vår utställning tog fart. Jag åkte hem på många helger och hälsade på mina fina vänner och A och i Sundsvall bodde vi tre personer tillsammans med en katt som gillade att värma sig i solen.
Arbetet med examensprojektet fortsatte i en jädrans fart och plötsligt var magasinet klart och vi kunde inte vara stoltare över oss själva när vi fick se resultatet. Micke och Isabelle var klädda likadant en dag till skolan och några av oss hade den galnaste utgången på Daltons sedan vi kom dit. Jag åkte hem vissa helger och en gång gick jag ut och gick med min lillebror, han lurade mig ut på över en mils promenad men ramlade tillslut själv och stukade foten. Jag besökte för första gången Länstidningen i Södertälje, fick sommarjobb och trivdes väldigt bra.
I maj påbörjade vi arbetet med utställningen och jag fick äntligen komma hem på riktigt och gå på fondueboden men mina fina vänner och mysa med A. Jag skaffade en näsring som mamma hotade med att inte släppa in mig i huset om jag hade. Vi hade vernissage, vilket var helt overkligt och sedan firade jag min examen med tequilastafett och vin med familj och vänner.
På sommaren badade jag en del med A även fast vi höll på att frysa ihjäl. Som ni vet var ju inte sommaren någon höjdare rent vädermässigt. Jag åkte till Borås ett par gånger för att jobba på BT och hälsa på Teo och Elton, (lille Elton du ska veta att du är saknad). Vi firade Mickans examen med en pinata och vi picknickade på kajen i Hammarby sjöstad. Midsommar spenderades med mina päron och A i regnet.
Jag fortsatte jobba på LT och hade superfina vikariekompisar. Var på grönan och vi badade i regnet. Tessie fyllde år och vi firade henne med en överraskningsmiddag på Mr French. Här satt Sandra och Markus bredvid varandra och idag är de ett par. Skål på den! I slutet på juli drog vi till Mauritius som var heeeelt fantastiskt.
I augusti blev jag överraskad med en tripp till Tallin av mina fina tjejer i examenspresent (men det hade jag ingen bra bild på). Jag fick agera tv-reporter på Södertäljes kringelfestival, jag fick bland annat Ola Salo att läsa LT och Eric Saade att sjunga en liten trudelutt. I september fyllde jag 26 år (bevare mig väl) och vi kunde göra något som vi inte kunnat på många år - sitta ute och äta. Vädret tillät det. Vi åkte till landet med farfar och njöt av lugnet.
Jag lämnade LT i oktober för ett tag för att börja jobba med Big brother, en upplevelse jag aldrig någonsin vart med om förut. Jag träffade nya människor och skrattade på ett sätt jag aldrig gjort på ett jobb förut. I samma veva flyttade jag och A till Odenplan, något som absolut inte är helt fel. Här trivs vi, även om vi inte kommit i ordning helt ännu. BBB var alla samlade en helg i december, det var fint. Big brother slutade 20 december och efter det var det mys med familj på jul och festligheter på nyår. (bilder härifrån får ni inga för de ligger på min nya iphone. Har dock inte bestämt mig om iphone eller samsung är bäst ännu.) Självklart har året bjudit på många andra fina grejer, jag har bara inte fotat dem eller fotat dem dåligt.
Det känns alltid som att det inte händer så mkt under ett år, men när man går igenom det såhär så ser man ju att tiden inte bara går, sakerna man gör får ju tiden att gå. 2015 var ett himla bra år faktiskt, 2016 har mkt att nå upp till om det ska kunna överträffa 2015. Känner en liten rädsla för 2016, allt är liksom så öppet, men det ska nog gå bra. Bara att se till att det blir så. Det finns mkt spännande att se fram emot.
.
Det finns så mycket tankar i mitt huvudet och det finns ett inlägg jag verkligen vill skriva, men inga ord känns kunna ge en sann bild av det jag känner. Hur kan man rättvist sätta ord på sorg och saknad?
Hur blev det såhär?
I går på dagen skulle jag tvätta och jag pratade med mamma precis innan.
- Men ta med dig överfallssprayet ner i tvättstugan.
- Ja, eller hur, skrattade jag.
- Nej men jag menar allvar, det var en tjej på Söder som skulle gå ut med sopporna som blev indragen i en bil och våldtagen, de har skrivits mycket om henne.
Min mamma är alltså orolig för mig när jag ska gå till tvättstugan, även fast den ligger på vår innegård, mitt i Stockholm stad. För att ens komma in där måste du först ta dig in genom porten och sen låsa upp ytterligare tre dörrar för att ens ta dig ut dit - Och min mamma är fortfarande orolig för mig.
Till en början fnös jag bort hennes förslag men om jag ska vara ärlig, så tog jag faktiskt sprayet ner med mig i tvättstugan. Hur blev det såhär?
Ida Johansson mördades i i joggingspåret, en kvinna våldtogs vid Fåfängan av flera unga män, Lisa Holm försvann när hon skulle åka hem från jobbet och hittades sen mördad. En kvinna blev våldtagen i närheten av Strängnäs inte bara EN gång, utan när hon sluppit undan den första gärningsmannen träffade hon på ett gäng till som våldtog henne. Allt det här på bara några månader.
Och i Sundsvall, jag orkar knappt gå in på det. I Sundsvall har flera saker tagits ifrån oss. När jag tänker på staden är allt jag känner mörker, ett stort svart hål som bara gapar tomt.
Det finns så fina minnen som skimrar och glittrar men de allihop tycks blivit fläckiga. Att återvända dit känns för mig helt otänkbart.
Jag tänker på de hundratals gångerna vi gått på den vackra stigen, när vi valde den vägen enbart för att den är så vacker. Ett stort moln har lagt sig över det gröna och den dagen hon hittades vid den slingrande grusstigen omgiven av lummig grönska, gör att Sundsvall aldrig kommer att bli sig likt igen. Jag tänker på de ord jag sa till henne och de jag aldrig fick sagt. Jag tänker på de ord hennes son kommer vilja säga till henne från och med nu och under tiden han växer upp. Tänker på de stunder han kommer sakna en mamma. Det är helt ofattbart. I ett knyck på en stund, att någon kan ta någons liv, bara sådär. Klockan 9 på morgonen.
I dag ringde en engelsktalande man till mig, sa att han ringde från Microsoft, att han skulle laga min dator, sa att han sett en bild på mig och sa att jag såg bra ut. Han sa att han stod utanför mig (sa mina föräldrars adress) och upprepade att han ville laga min dator. Jag sa att jag inte kunde prata och inte hade Microsoft. Jag la på och hann precis höra hur han kallade mig för fucking bitch. Direkt blev jag orolig att han skulle stå i min port när jag kom hem. HUR FAN BLEV DET SÅHÄR?
Jag vet att jag är nojig och lättskrämd men min rädsla är inte obefogad. I dagens samhälle ÄR det bättre som ung kvinna att vara på den säkra sidan. Det finns flera vägar jag inte väljer att ta, platser jag inte vill gå på och jag hatar lättnaden av att flytta in till stan för att det känns tryggare i kvarter där fler bor. Promenader känns inte lika läskiga. Men är det meningen att det ska vara såhär? Ska vi kvinnor inte kunna gå vart fasen vi vill utan att vara oroliga, utan att fundera över om det är en bra idé?
Mest hatar jag känslan av att jag inte egentligen vågar skriva det här inlägget. Jag är rädd att någon som inte håller med mig ska ta sig friheten att tysta mig. Det kan tyckas fjolligt, men det är så jag känner - och jag tror inte att jag är ensam.
Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del IV
Av någon anledning började André mata fåglarna på vår balkong och de kom närmre och närmre. Allt för en fågelselfie.
Vi begav oss till en strand där mamma hört att man kunde snorkla vid ett rev. Solen var inte på vår sida den här dagen men hundarna var utslagna ändå.
Stranden visade sig också vara en flopp så vi drog vidare.
Ut på vägen mot bergen för att leta efter en utsiktpunkt och vilda apor.
Vägarna slingrade sig lite för mkt och vi var tvungna att stanna och prata ihop oss för att se vad nästa steg skulle bli.
Vi passade på att käka lite mellanmål eftersom vi var utsvultna.
Vi gick ut för att se oss lite om ute i bergen.
Vi hittade en bananplanta...
... som pappa tyckte var lite för kul. Jag tyckte han såg rolig ut.
Platsen för vår lunchpaus.
De boende på ön vandrade upp till sina hus och undrade vad vi gjorde där.
Vi bestämde oss för att åka vidare på andra äventyr eftersom vissa av oss fick lite väl mycket svindel av de höga grusstigarna.
Du var alldeles runt hörnet
Det blir väldigt mycket bilder och resor i den här bloggen och väldigt lite mig. Den här bloggen började som ett klotterplank för mig 2006, där jag kunde blotta alla mina känslor, sen blev den något annat.
För den som undrar jobbar jag just nu på ett produktionsbolag där jag jobbar med ett teveprogram som går live. Det innebär både dags-, kvälls- och nattpass. Jag saknar fotandet och skrivandet men tycker att jobbet är kul.
Just nu känner jag inspiration till att skriva på romanen jag startade för månader sen som jag bara hunnit skriva ett tiotal sidor på, så det borde jag ta tag i.
Saknaden till LA har lagts sig men det är svårt att inte sakna när jag pratar med människor därifrån eller tänker på vädret eller atmosfären. Klimatet där gör mig glad på ett sätt som jag sällan uppnår här. Överlag är jag en känslomänniska och blir lätt påverkad av atmosfären runt omkring mig.
Jag och André har flyttat till en lägenhet precis vid Odenplan vilket gör livet lite enklare och bättre. Är helt enkelt lite lättare att uppskatta Stockholm och förstå hur mycket jag saknat den här staden när jag under så många år varit på vift.
Det här blir ett sånt där tråkigt faktainlägg, kanske inte helt okej. Hoppas ni inte somnat vid det här laget. Ha det fint!
Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del III
I somras var vi på en två veckors lång resa till Mauritus. I sommar har jag haft 0 inspiration till att varken fota eller redigera bilder och det förklarar saknaden av uppdateringar i den här bloggen. Sommaren har nästan enbart bestått av skrivande för mig och det är inte förrän nu jag känner det dra lite i fotonerven.
En morgon åkte vi till Cap Malheureux Church som låg precis vid vattnet och var fantastiskt vacker. Jag gillar kyrkor och fina byggnader så min kamera smattrade en hel del.
Cap Malheureux Church
Cap Malheureux Church och min glada mams.
Cap Malheureux Church
På vägen från kyrkan stötte vi på ett hindutempel. Det bor mycket hinduer på Mauritius, därav finns det otroligt många tempel. Just det här templet var tyvärr stängt men det doftade rökelser.
Efter kyrkan begav vi oss till en botanisk trädgård i Pamplemousse (betyder grapefrukt på franska). Det officiella språket på Mauritius är Creole men de pratar även mycket franska, engelska och andra mixar av Creole.
Linus och min pappa förföljde gäss, pappa med sin gopro och Linus för att det var roligt. Bakom oss låg ett träsk (eller vad man ska kalla det).
Micke och Lisa
På den botaniska trädgården fanns det något slags rendjur som var väldigt gästvänliga. Hampus och Linus (och jag såklart) stod där väldigt länge. Jag med tårar i ögonen för att jag inte tycker djur ska vara inlåsta.
Botaniska trädgården i Pamplemousse
Botaniska trädgården i Pamplemousse
Botaniska trädgården i Pamplemousse
Där palmerna svajar och vattnet är turkost, Del II
Pappa filmade verkligen ALLT med sin Gopro, han lyckades till och med få när jag ramlar på bild.
Koraller låg överallt längs med stränderna.
Promenaden längs med strandkanten bjöd på många fina stränder och turkost vatten.
På vägen tillbaka till hotellet stannade jag, mamma, pappa och André till vid ett lunchställe precis vid vattnet, men solen försvann och vinden kom på besök istället, vilket vi fnittrade lite hysteriskt åt.
Där palmerna svajar och vattnet är turkost
Nejmen se på fan. Jag lever och jag bloggar. Det var inte i går det. Fotandet för mig har fått ge vika ett tag för att jag ge plats åt skrivandet istället. Men så kommer de där resorna som peppar upp fotandet igen. I augusti var jag och min familj och släkt ute på en resa långt bort i världen - vi var på Mauritius.
För att ta oss dit flög vi 6 timmar till Dubai och sen vidare därifrån lika långt. I Dubai fick vi åka tåg mellan gaterna.
Jag hade höga förväntingar på Dubais flygplats. De hade enorma hissar och en del ball arkitektur, men det var ungefär det som var värt att se.
Vi var lagom trötta när vi flög in över Mauritius, speciellt jag som nästan aldrig kan sova på flygplan. Jag vaknade dock verkligen till av det vackra landskapet som visade sig under oss.
Mauritius är en gammal vulkanö med mycket berg.
På flygplatsen möttes vi av personalen på flygbolaget som gav oss alla blomsterkransar.
Hotellet låg precis vid vattnet och när solen gick ner passade jag och André på att gå ner och titta på den vackra solen som gick ner precis över havet.
Vi bodde två och två i bungalows och här bodde jag och André. Vi hade havsutsikt och trivdes väldigt bra med miljön vi hade i två veckor.
Bungalowsen.
När vi allihop hade fått ta igen sömnen begav vi oss ut på en vandring runt strandkanten för att ta oss in till stan. Promenaden bestod nästan enbart av sådana här stenar. Pappa hade köpt en Gopro och släppte inte den i första taget om man säger så.
Likt vågor sköljandes över mig.
Så var det dags för en trip down memory lane. Det är inte ens längesen och ändå knyter sig magen på mig när jag tittar tillbaka på bilder från LA. Jag längtar tillbaka så fruktansvärt mycket.
Längtar efter människorna, värmen, stämningen. Det kommer liksom skjölandes över mig som vågor, och ibland, då känns det faktiskt som att jag ska drunkna.
Min vackra vän Cornelia tog med mig upp på Runyon Canyon för att visa mig en typisk hike i LA. Vi tog oss upp precis innan solnedgång för att se solen sakta gå ner över LA. Det finns inte mycket som kan slå den upplevelsen.
Det som är så fantastiskt med LA är att det är en storstad men att det är så nära till berg och natur.
Josefine Larsson
I några dagar har jag varit tillbaka på BT. Fantastiskt roligt att vara tillbaka faktiskt. I går fick jag åka och träffa Josefine Larsson som ska ställa upp i motocross-VM.
Det var väldigt regnigt och med blöta fötter och blött hår kastade jag mig sedan i BT-bilen. Jag som redan höll på att bli sjuk har inte så mycket röst kvar nu. Men det var det värt.
Ingenting är över.
Steve Ogden med några av sina klienthundar. Steve har ett mobilt spa som kör runt i LA.
Det var en evighet sen jag var inne här, det är nästan så att jag glömt bort hur man bloggar. Sen jag kommit hem har jag inte velat blogga för då skulle allt kännas så på riktigt. Att jag lämnat Los Angeles, att jag tagit examen, att vår utställning plockats ner - Allt det skulle kännas så himla på riktigt. Även om jag skriver nu så låtsas jag att det inte är det. Ingenting är på riktigt. Ingenting är över.
Framtiden är liksom här och på samma sätt som den skrämmer mig får den mig också att hoppa lite upp och ner. För jag är förväntasfull och nyfiken på framtiden, det ska bli så otroligt roligt att se vart jag hamnar och hur jag kommer att tackla alla hinder. Samtidigt vet jag att branchen är tuff och att jag kommer få försöka hitta vägar inga andra tar. Men jag vill inte tänka tillbaka. För ingenting är över - det är här allt börjar.
The love
Lite mindre än tre dagar... Det är allt jag har kvar här. Jag förstår verkligen inte hur tiden gick så frukstansvärt fort. Jag känner mig lite som ett barn som varit förväntansfull inför julafton. Man längtar, längtar och längtar och så pjuff så var allt över. Lite så känns det.
Snart befinner jag mig i Sundsvall igen där solen inte skiner hela tiden, där Kalifornienvindar inte blåser och där det absolut inte finns stränder att promenera längs, precis hur länge du vill.
Det ska bli så himla skönt att komma hem, att få träffa alla fina människor hemma som jag saknat så fantastiskt mycket. Å andra sidan kommer jag sakna det här och de fina människorna jag träffats längs den här stora resan i mitt liv.
Som en vän sa "jag vill bara att du ska känna att det finns ett hem här med". Och det gör jag. Det är någonting med Kalifornien och mitt hjärta som liksom bara klickar. Kärlek vid första ögonkastet. Så det är med tungt hjärta ännu en gång som jag lämnar det här stället. Efter den här resan finns det verkligen ingen tvekan, jag har ett hem här med.
Minna
I dag har jag hänt hemma hos Minna som bor ensam i ett jättefint och stort hus i Brentwood. Jag träfffade henne på ett hundspa och bjöd lite fint in mig hos henne. Minna är från början från Polen och är en överlevare från ett koncentrationsläger där hon förlorade hela sin familj. En fantastisk människa är hon den där Minna. Under vår intervju avbröt hon ett antal gånger för att kolla på sin hund Buddy och säga "how can you not love that face"?
Det var fint. Hon erbjöd mig boende om jag någonsin kommer tillbaka. Det är när man träffar sådana här människor som man återigen får hopp om mänskligheten.
Homesick
Just nu är hemlängtan påtaglig. Projektet börjar knaka till och även om jag är omringad med människor hela tiden känner jag mig ganska ensam. Jag antar att smekmånaden är över och de flesta nya intrycken har lagt sig. På något sätt hade det varit ganska skönt om tiden hade varit slut nu, om jag fick åka hem men istället måste jag mjölka ur det sista. Det är säkert bara i dag jag känner såhär för jag älskar ju att vara här, egentligen.
Jag är bara så otroligt trött på att tjata och få nej på nej på nej. Nej, snart får allt bli som det blir. Det är inte jordens undergång om jag inte får till den där allra sista bilden. Vill bara ta några dagar ledigt och bara ligga på stranden men inte ens vädret är med mig där. Så what to do. Jag fortsätter mitt projekt. Jag är säker på att allt kommer kännas bättre i morgon.
Long beach
I dag spenderade jag och Gabi eftermiddagen och kvällen i Long Beach. Jag har aldrig varit där förut och vet egentligen ingenting om stället men när jag väl kom dit blev jag överväldigad över hur vackert det är.
Längs med kajen låg hus i alla möjliga färger och båtarna trängdes med varandra.
Vi kom precis i tid för att se Long Beach i sol och sedan i solnedgång.
Vi strosade längs med strandpromenaden och jag fyllde helt klart på min stapel för saker som är bra för själen.
När vi promenarat runt en stund satte vi oss på en mexikansk restaurang precis vid vattnet, inte fy skam. Vi fick nachos istället för bröd och maten var jättegod.
I restaurangen till höger satt vi och åt och såg ut över de guppande båtarna.
När vi började bege oss tillbaka till bilen var månen full och kamouflerade sig med gatlamporna.
Det där med allt
I dag tog jag en tripp till Malibu för att rensa lite tankar. Jag kom precis i lagom tid till solnedgången och det var bra för mig själ.
Jag satt på stranden med fötterna nerstuvade i sanden och tittade ner i mitt block. Mitt hår blåste med vinden i motljus och min långklänning lika så. Det var som på film, allt som saknades var en kamera bakom mig.
Det är mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Jag är ledsen men samtidigt glad, förväntansfull men samtidigt skräckslagen.
Jag gillar inte när livet tuffar på utan att jag får vara med och bestämma. Jag gillar inte det alls. Men allt för att människorna runt omkring mig ska må bra.
"She's like cold coffee in the morning, I'm drunk off last night's whiskey and Coke. She'll make me shiver without warning. And make me laugh as if I'm in on the joke
Projektet går lite segt just nu. Jag vet inte riktigt vad som ska vara mitt nästa steg och jag är så fruktansvärt trött på att tjata på folk. Det får man verkligen göra i Lala-land. Det är inget som kommer gratis här.
Här är min lilla pärla som jag ska ha i två veckor framöver. Gör livet lite roligare och lite lättare.
Jag tvättade skorna här om dagen för att de var skitiga. Jaha. tror det får bli en till tvätt va.